Nu har jag ett sånt där ögonblick igen, när situationen och lösning är båda två glasklara. Vägen dit får jag för mig vara enkel, något som tar en eftermiddag och en eftermiddag bara, jag har nog lite fel men fel med rätt inställning. För jag vet inte att det kommer vara svårt, nästintill omöjligt, jag kan inte veta att jag inte kommer fixa det här snabbt, det kan ingen veta. Det är alltså fullt möjligt att det går snabbt för min del!
Men återigen är det här ett sådant ögonblick där allt känns glasklart. Jag har haft sådana här stunder förut, och kommer med största säkerhet att ha dem igen; det gör dem varken mindre betydelsefulla eller mindre underbara. Logiskt sett vet jag ju att anorexia är en svår sjukdom att bota, många blir inte helt botade ens utan bara hjälpta, och för den sjuke som blir frisk tar det tid. Tid och ansträngning, mod och envishet. Att inte ens inse att man är sjuk är vanligt för anorexia, och kanske är det just därför dessa ögonblick känns så underbara, de är som små minneslappar av mitt till synes friska liv, det som inte innehöll anorexia.
Just nu vill jag, just nu vill jag så mycket. Det känns som att jag kan göra allt för att bli frisk, som att jag är redo att göra vad som krävs; äta alla mål mat, följa Mat För En Dag utan och innan och till och med börja äta i skolan igen så småningom, jag är till och med helt okej med att gå upp i vikt om det innebär en vardag utan minsta glimt av anorexia.
Jag vet ju att imorgon kommer jag att ha ändrat mig. Imorgon kommer jag inte att vilja äta frukost, inte lunch, inte mellanmål och definitivt inte kvällsmat. Allt detta vet jag, men för stunden vill jag bara låta känslan av att vara frisk få leva kvar i mig. Det är som att tänka sig en solig strand mitt i sommaren när man är förfrusen i snö, det är en underbar känsla.
/lina