Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Archive for the ‘Det sjuka livet’ Category

Solsken solsken solsken

måndag, mars 12th, 2012

Idag har det, liksom igår, varit en jättebra dag! Väldigt varmt ute och ju bättre väder det blir, desto friskare blir jag. Fantastiskt vad lite väder kan göra va? Var till skolan idag också. Egentligen är jag sjukskriven även denna vecka, men jag ville testa. Och det gick inte så bra, det var jätteläskigt och varje gång jag lyfte blicken eller tog ur öronsnäckan var någon där och pratade med mig. Jag tycker inte om männsikor just nu. Fast jag är ju ganska dum, bytt frisyr och färg helt och hållet, och klädstil, och inte dykt upp på tre veckor, folk kommer onekligen att vilja prata med mig. Fast jag lyckades komma undan med att bara utbyta torra ord och stela leenden med tre klasskompisar, som tur var. Psykologin gick enklare än fysiken dock. Har fortfarande kvar provet att göra i fysik A. Fysik B är ingen kurs jag från början ville ha, den är den svåraste och tyngsta kursen och ser inte riktigt fram emot den. Dock måste jag ha den med mig för att få säga att jag gått natur när jag byter till Michael Elias, då de inte har miljökunskap :/ idag var också första dagen sen i november som jag kunde äta utan att vara rädd eller må dåligt. En jättejättejättehärlig känsla!! Långt ifrån frisk, men lite närmare nu i varje fall :) även rensat ut sex svarta, stora sopsäckar med kläder, ”anorexiakläder”. Det kändes också väldigt skönt, synd bara att det var alla mina favoritkläder nästan. Oh well :)
/lina

Oönskan om att bli frisk

lördag, mars 10th, 2012

Jag är hungrig, så jag äter. En helt logisk sak för många som blivit något för mig att kämpa för. Just nu är jag hungrig, så just nu äter jag. Men det är inte med stolthet jag äter, nej. Jag skäms för det och jag skäms över att jag inte är tillräckligt stark. Att jag inte är tillräckligt ”duktig” på att ha anorexia som de andra tjejerna. De som hamnar på sjukhus, de som kämpar i flera år, de som får men resten av deras liv och de som slutligen dör: de är bättre än mig, duktigare än mig. Mer värda. För att de kämpar hårdare.

Jag klämmer hårt om koppen och kniper med ögonen allt jag kan för att komma undan, jag hoppas att koppen går sönder i min hand så att drickan rinner ut på golvet och jag slipper få den i mig. När nyponsoppan rinner ner längs matstrupen känner jag att jag vill gråta. Jag kan inte titta på tallriken eller muggen längre, låtsas som om de inte finns, låtsas som om kalorierna inte räknas. Som att de inte kommer göra mig tjockare. Som att de inte kommer att göra mig friskare.

Jag vill inte bli frisk, jag vill inte bli tjock. Jag vill inte vara tvungen att vara den jag var tidigare, jag vill aldrig mer behöva vara den jag var tidigare.
/lina

Ångestdefinition

fredag, mars 9th, 2012

Inte så jättemycket ångest för närvarande, men lite. Det är lite svårt att beskriva själva känslan, det är mera… tomt, så att säga. Typ som skärmsläckaren på datorn, man måste aktivt göra någonting för att hålla skärmen igång, samma med mig själv: skulle jag inte aktivt tänka på något eller som nu, skriva, då är jag rädd att jar blir ”skärmsläckt”. Apatisk heter det hos människor. Musiken får mig att tvinga tankarna på texten, på trumslagen, på gitarrackorden, på något annat. Grejen är att jag vet inte vad alternativet är, jag vet inte vad tankarna skulle styras till annars som skrämmer mig så. Jag har visserligen, ända sedan Scheele, ogillat känslor och tankar/handlingar som leder till känslor. Att betygen är så väldigt ”bra” är dock ingen slump, då det var detta som hindrade mig från att bli ”skärmsläckt” och förlora kontrollen jag hade. Kontrollen över känslorna. Jag måste acceptera att jag inte har lika stor kontroll över mitt liv längre, att jag aldrig haft det och förmodligen aldrig kommer att ha: det är en välsignelse den friske får och inte den sjuke. Jag måste acceptera att vardagliga saker såsom barn, körkort, biobesök, tivolibesök, konserter, discon och skutt; jag måste acceptera att de kommer vara en väldigt liten, om ens överhuvudtaget, del av mitt liv. Jag måste acceptera vad som hände på Scheele, jag måste acceptera det som hände och förstå vad som hände, jag måste acceptera mängden medicin och riskerna och konsekvenserna. Jag måste anpassa mig till att leva det liv jag inte ville ha, för det kommer aldrig att lämna mig med mitt gamla i behåll.

Epilepsin känns inte lika fruktansvärd nu som för fyra månader sedan, när den var nydebuterad. Tyvärr har medicinen gjort mig mycket mycket sämre och jag reagerar allt oftare på saker som aldrig märktes förut, det är en ganska vanligt bieffekt men ändå hjälper inte de 125 mg jag var dag äter. Halsbrännans 40 mg är inte alls lika jobbiga då dessa har varit en del av var dag i sex år snart. Om sex år kommer nog epilepsin kännas likadant. Fast jag funderar på att sluta ta den, allt den har gjort hittills är att få mig må dåligt, för det första rent fysiskt i form av att anfallen kommer oftare och jag försvinner bort mer och mer för att hjärnan inte kan koppla medvetandet längre. Jag hinner som tur är säga till innan ganska ofta och kan avvärja det hela. Dessutom resulterade den i både anorexi och ganska svåra, psykiskt oönskade tankar. Jag ska öka dosen till 150 mg på lördag, har det fortfarande inte hjälpt inom nästa doshöjning ska jag fråga om man inte kan ebba ut den på prov i stället.

Jag skulle kunna lägga mig där på sängen, iordninggjord för sömn och bara låta det hända. Låta kroppen bearbeta allting, låta den förstå det hemska som hände för sex år sedan. Jag vågar inte, jag flyr och flyr och flyr. Det har gått sex år, åtta om man räknar totalt. Åtta år. Åtta år sedan jag försvann, åtta år sedan allting ändrade mig. Åtta år är länge och jag saknar den jag var, det gör jag, jag saknar henne så fruktansvärt mycket men jag kan inte ”låta det hända”. Kan inte inse att min värld just rämnat, om det så än var för åtta år sedan. Kan inte förstå var jag var fel, varför ”den nya jag” var så mycket bättre. Kan inte förstå hur det hände, hur någon annan blev allt jag var och allt jag är, kan inte förstå, vill inte förstå, vill inte inse vad det var som hände. Jag kan inte förstå att det var mitt fel och inte hennes, inte deras. Kan inte förstå lärarna och kuratorerna som pekade fingrarna åt mig, kan inte förstå rektorn som inte ville göra något, kan inte förstå att min familj inte försvarade mig, kan inte förstå någonting. För mycket att förstå, för mycket att inse, för mycket att bearbeta och ta in och det är enklare att säga att det inte hände. Jag är villig att varje dag låtsas som att det inte hände, men mina klasskompisar har sett. De har sett allt och även om jag själv kan ljuga bort sanningen kommer jag aldrig kunna radera minnet av mina tårar ur deras huvuden.

Nej. De där åren finns inte längre, de har inte funnits, de kan inte ha funnits. Jag måste ha missförstått alltihop. Det var hon och jag, hon och jag för alltid. Nej, alla de här åren måste ha varit inbillning. Jag vet själv att jag ljuger men Marit ska inte få dra fram det här till ytan, jag vet att hon försöker. Varje gång jag släpper ner garden eller sänker en mur är hon där med andra saker som inte finns, som aldrig har funnits, har de inte funnits behöver de inte tas omhand.

På ett sätt tror jag inte Marit jävlas, jag tror hon just nu försöker hjälpa mig. Hon hjälper mig att besegra henne, genom att ge mig verktygen hon vet jag aldrig skulle använda. Allt jag behöver göra är att acceptera åren, ta in dem, bearbeta dem, ta hand om dem. Gråta, skrika, slå och känna saker. Förmodligen väldigt smärta och saknad.

Hon tar upp sakerna jag medvetet skjutit ifrån mig för att även om bearbetningen av dessa skulle innebära en säker död för Marit vet både hon och jag att jag inte skulle våga. Jag skulle inte våga, och vågar inte, fixa det här. För att Marit ska försvinna måste jag ta hand om allt, jag måste gräva upp vad jag begravt, åren jag ignorerat. Jag måste. Men jag varken vill eller vågar. Och så länge jag fortsätter med att göra ingenting kommer hon att stå där vid min sida, skratta åt mig och slänga upp fler och fler hemska år i mitt minne. Och jag kan få henne att sluta, men jag vågar inte. Fan.
/lina

Mental transformering

måndag, mars 5th, 2012

En liten rörelse. Det var allt som krävdes för att få mig att färdas månader tillbaka i tiden, och nu verkar jag ha fastnat. Om ni undrar var jag ”befinner” mig så är jag -i huvudet- tillbaka på sjukhuset, jag ligger i Uppsala. Sängen är obekväm och sovstrumporna är för stora, de glider av mina fötter och blir snart för varma så jag tar av mig dem och lägger dem i fönstret. Allting låter när jag rör mig och prasslar och vore det inte för att pappan till flickan i sängen bredvid mig snarkar tillräckligt högt för att överrösta alla mina små rörelser skulle jag ha väckt dem alla. Sjukhusskjortan är för stor, den är säckig och den glider av mig och det är kallt, det är varmt, jag sover och jag är vaken. ”Jag får inte vara rädd.” ”Jag måste vara modig.” Min hand gör ont där kanylen sitter och jag kan inte sova på den som jag vill och brukar. Klockan tickar och överröstar -mot alla odds- grannpappans snarkningar. Jag är inte rädd, det är jag inte. Allting känns annorlunda, det är konstigt; det var ju min värld. Mitt liv. Det var i min ”naturliga miljö” jag befann mig. Varför var jag då så obekväm? Jag har fortfarande kvar den starka känslan för hatet mot det blåvita plastarmbandet med mitt namn på. Det absolut första jag gjorde när jag kom hem kvällen därpå var att klippa av det, och än ligger det kvar där det föll av. Jag skulle ha slängt det på en gång, då jag ännu vågade röra vid det. Nu ligger det i stället där det ligger och ger mig kalla kårar varje gång jag passerar badrummet.

Jag är tillbaka i mitt rum, i min säng i lilla Köping. Långt borta från Uppsala sjukhus. Phu. Fast jag kan fortfarande inte andas riktigt ordentligt, varje andetag känns som en krystad utmaning, som att andas sand. Det går lika trögt. En rörelse till och jag är tillbaka i Uppsala på nytt.

Tvätta, tvätta, riktigt rent. All smuts ska bort, kläder ska bytas flera gånger och lakanen likaså. Nagellack ska bort, varje uns av människa ska bort. Bort, bort, bort. Dropp sätts in och jag rullas iväg. Att åka säng är ganska kul faktiskt, men inte när vägen visar sig gå igenom hela bottenplanets lobby och även cafeteria innan slutligen hissens metalldörrar räddar och skyddar mig från blickarna, ”den sjuka tjejen”. Jag försöker gömma mig under filten, det är svårt för den hålls fast av min journal som ligger nere vid fotändan. Man skulle kunna slå ihjäl en människa med min journal. När vi slutligen kommer fram till rätt rum är där kallt. I ett rum fullt av folk i läskiga kläder tas vi emot, och jag får osmidigt byta säng innan narkosen sätts in. Jag håller i en hand och så är jag borta, precis som smutsen och nagellacket.

Vad det hela ledde till? Min diagnos jag jobbat så hårt för att övertyga någon om att försöka finna togs ifrån mig. Jag blev lämnad med fler frågetecken, inga mediciner skulle kunna göra mig frisk, inga diagnoser fanns att finna och ingen undersökning, ingen behandling, ingen ingenting skulle hjälpa mig. Ingenting. Det såg dock värre ut i november än vad det gjorde i fjolårets december. ”Blir det värre, kommer följderna att bli allvarliga och de kommer inte gå att häva.” Det finns ingenting jag kan göra, jag har varit tvungen att dubbla dosen idag men det hjälper inte. ”Blir det värre, kommer följderna att bli allvarliga. Och de kommer inte gå att häva.” Det finns ingenting jag kan göra. Förutom att byta medicin, byta medicin och byta medicin; alla ger allergier och slutar fungera och krockar och krånglar. Min läkare skrattar åt mig för att jag hela tiden ”vill byta” medicin, och som om jag vore en komiker framkommer hon med lösningen att jag måste välja om jag vill leva med fruktansvärda biverkningar av medicinerna eller om jag vill leva med biverkningar som så småningom kommer bli allvarliga och ohävbara. Varför ställs jag inför ett sådant val? Jag är inte ens arton år gammal. Jag borde ställas inför frågor gällande smink, kärlek och karriär. Var gick det fel?

Jag vet inte varför jag kom att tänka på sjukhuset egentligen. Operationen är inte förrän om ganska länge antar jag, och det är ingenting stort och definitivt ingenting som kommer att gå fel på något sätt. Det här är ju mitt liv, varför funderar jag så mycket på det? Min familj har rätt; jag borde ha vant mig vid det här. Jag borde ha lärt mig acceptera det och ta det med ro. Jag borde. Varför har jag inte? Det värsta är tanken på armbandet, det blåvita i plast med mitt namn på. Det som knäpps åt och som du helt enkelt inte kan riva bort, inte dra bort, inte få bort. Nejnej. Det har de tänkt på serdu, det måste klippas bort. Av en utbildad människa. Jag vill klara mig utan alla dessa utbildade människorna, jag vill kunna överleva i alla fall. Ingen tror mig i vilket fall som helst, varför kan man då inte bara lämna mig ifred? Jag kan verkligen inte se rättvisan i det hela, jag kan inte det alls faktiskt.

Fan, Anorexia brukade vara den som höll allt det här borta, den som skyddade mig och tröstade mig och strök mig över håret när jag var ledsen, kramade mig när jag kände mig ensam, fanns där bredvid mig och tog hand om mig. Anorexia lät mig leva i den friska värld som varje annan människa lever i, den lät mig leva det liv jag ville ha. I fyra månader. Och nu står jag här ensam. Har ni sett den tredje filmen i Pirates of the Caribbean? Det är i alla fall en kille som nästan dör, men han överlever om han låser in hjärtat i en kista och jobbar på ett skepp i tio år. Han är alltså fast där, men får komma i land en dag vart tioende år. De fyra månaderna med anorexia var min vart-tioende-år-dag.

Åh, jag kan fortfarande inte andas, det känns som om någon sitter på min bröstkorg men hur jag än försöker sitter fanskapet kvar där. Hade jag inte klart och tydligen sett att det inte satt någon liten dvärg där, hade jag verkligen trott det.
/lina

Lyckan ler och ler och ler och finns där framför allt

söndag, mars 4th, 2012

Idag har varit en bra dag. Ätit bra och imorse sprang jag upp för trappen! Jag fick även gå en kort sväng för att posta ett brev; ännu en sommarjobbsansökan. Denna till återvinningsstationen utanför stan. Jag slog även två flugor i en smäll; jag gick in mina högaklackade skor också. Det var inte så farligt som jag trodde! Jag ramlade inte alls men halkade till några gånger, tänkte att ”nu bryter jag fötterna av mig!”, men det gjorde jag inte! :) Natten var stjärnklar och väldigt vacker, kall, men väldigt vacker. Förmodligen var himlen full av stjärnbilder men den enda jag kan är Orions bälte och den såg jag! Astronomi har aldrig varit ett intresse hos mig.

Jag har börjat plugga lite smått idag, jag hade tänkt ta tag i matten men min miniräknare är av någon anledning felinställd så allt den gör är att skriva ”ERROR” på allt jag gör! Och Matte D bygger till stor del på miniräknaren och dess förmåga (oförmåga) att rita grafer. Får fixa den först. Pappa ska ta den till skolan på tisdag så min lärare får ställa in den rätt, och min klasskompis skulle ta med engelskauppsatsen jag skrev nyss till vår lärare i veckan. Jag har gjort något i alla fall! Varför jag inte kunde fixa det själv? Jag är rädd för verkligheten. Jag vågar inte riskera någonting nu när jag faktiskt är glad, till och med lycklig, jag ler hela dagarna och skrattar åt det mesta och är mig själv. Dessa är saker jag inte haft på flera ÅR. Klart jag inte vill göra något för att förlora dem igen! Jag gillar faktiskt min rätta och egentliga personlighet och har saknat den, vill inte skiljas från den men vet inte hur jag ska låta bli ute i verkligheten.

På tal om skolor sitter jag med studiplanen för min framtida skola bredvid mig, och tittar på den då och då för att kontrollera att den är så bra som den verkar: och det är den! Jag ska fortfarande läsa natur men i stället för miljöinriktningen ska jag byta till biovetenskapsinriktningen. Hur coolt låter inte det?! Det är precis vad jag vill göra, det jag ska jobba med!!! Och jag får läsa den på engelska. På ENGELSKA! Jag ska ju jobba utomlands senare!! Och det skulle inte ens bli några större problem att byta skola! Mina betyg var så bra att både syo och rektor är övertygade om att allt går bra och enkelt och smidigt, och jag antar att jag kan ha beslutet från rektorn redan i slutet av nästa vecka. HELT. JÄVLA. SJUKT!!! :D

Jag är så väldigt väldigt lycklig, jag kan inte vänta tills torsdag då mötet är!! IIIIHHH! Jag önskar att allting är så bra som det verkar. Herregud vad jag skulle vara lycklig då. Och jag måste verkligen byta skola; jag märker redan nu hur jobbigt det är med att gå tillbaka i gamla vanor; gamla kläder, gamla lukter, gamla filmer och dylikt; allting är jobbigt och det kommer att vara väldigt svårt att anpassa sig inför de sista månaderna på Ullvi. Oj, jävlar, vad läskigt det där lät! :D
/lina

Nitton minuter i sex

fredag, mars 2nd, 2012

Känner mig orolig, väldigt trött också som tur är så det bedövar lite. Väldigt rädd, obehagligt. Det är konstigt, jag skyr närhet som katten gör vatten, men nu känner jag att jag verkligen vill ha någon som står mig nära. Som jag kan lita på, som jag vågar fästa mig vid. Någon att så småningom börja ta för givet, hur hemskt det än lät. Men det är ju lite dumt, jag skulle inte fixa att ha någon så nära, vad hoppas jag på? Jag vet inte. Vad jag vet är att det är jobbigt att stå ensam och jag vill att alla ska sluta se mig som så jävla stark och bara trösta mig som vem som helst. Jag vill bara veta att det kommer bli bra, att allting är okej.

Jag tror ju att det är ganska okej, att det inte är någon större fara; logiskt sett. Men jag är fortfarande sjuk, jag har anorexia i huvudet, många saker jag ”vet” är helt åt helvete! En del av mig känner att den blir starkare, en annan att allt liv rinner ur den. Oavsett vilken som är frisk och sjuk så är de fortfarande delar av mig bägge två och att medvetet döda en del av mig själv är inte lätt. För det känns som om det är Lina Öhlander som blir dränerad på liv, som det är henne livet rinner ur. Hur kan jag då tro och tycka att allting är okej? Att det inte är någon fara? Hur?

Jag funderar på det där med skolorna. Om det verkligen är ett smart drag att byta. Jag tror att det kommer bli jättebra, att jag kommer att må super och det kommer vara en bra klass och bra lärare och att de kommer tycka om mig; men tänk om det inte blir så? Jag kan hoppas för mycket och bli besviken. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om mina förväntningar på ett lite lättare och bättre liv är för höga, och kanske är det då bäst att inte göra någonting. Fast vilken anledning är det? Jag kan ju inte säga att jag hellre lever kvar såhär än tar chansen till att bli den jag vill vara, den jag egentligen är, när jag har önskat i flera år efter den här möjligheten. Och nu tvekar jag? Pfft. Jävla mes jag är. Kom igen här, nu byter vi skola. Vad kan gå fel? Precis – ingenting.

Klockan är för övrigt nitton minuter i sex. Och jag är pigg som fan samtidigt som jag är så trött att jag knappt orkar röra mig. FÖRBANNADE ANOREXIA, LÅT MIG SOVA. Halsbrännan är fortfarande kvar, nu börjar det störa mig till och med. Fast efter sju timmar, vem fan skulle det inte störa? Hoppas bara jag vaknar med bröstben och matstrupe imorgon också. Vore nice.
/lina

Fy fan vad jag hatar dessa jävla satans nätter

torsdag, mars 1st, 2012

Rubriken säger väl det mesta. Jag orkar inte det här, det känns som att jag inte kan prata med någon längre. Anorexian var det många som ville hjälpa till med, och det fanns dem jag tillät (tack gode Gud för det). Men det här, det jag inte ens kan skriva, inte ens kan säga, inte ens kan tänka, det här verkar jag stå ensam i. Det här är för läskigt och det förstår jag. Jag är också rädd, men utan anorexian hindras jag från att fly.

Jag minns alla drömmar jag hade som barn. Önskningar, drömmar och vad jag planerade för att bli framtid. Planerar fortfarande för att bli framtid, jobba om dagarna och skriva om kvällarna, lycklig. Lycklig. Och frisk. Jag vet att jag ”måste acceptera det för att jag ju faktiskt har haft cancer” men jag HATAR epilepsin. Varför varför VARFÖR var den tvungen att förstöra allt?! Hade jag haft det enkelt? För enkelt? Behövde jag prövas? Skrämmas? Jag tror ändå på Gud. Varför måste allting lassas på mig? Det finns hur många människor som helst på den här jävla planeten, HUR MÅNGA SOM HELST, och ändå måste varenda liten jävla grej, varenda liten jävla ”happening” i Köping vara att jag blivit lite sjukare, att jag får mer frånvaro, att jag hamnar efter yttligare i skolan eller att jag har mer mediciner, mer biverkningar, mer diagnoser och regler och saker att acceptera.

Det spelar ingen roll vad jag gör. Sjukdomar förföljer mig och i stället för att påpeka vad som är fel får jag helt enkelt nöja mig med att tacka gudarna för att njurar, lungor och hjärta fungerar felfritt. Det är ju jävligt bra att det faktiskt finns delar även hos mig som inte kräver mediciska åtgärder och medicin varenda jävla dag. Även om de blir allt färre finns de fortfarnade.

Jag vet att jag verkar bitter, och det är jag, men framför allt så är jag riktigt jävla förbannad. För att jag ”får inte” vara arg. Inte ledsen. Inte upprörd. Jag ska bara vara helt cool med det, för jag borde ju ha vant mig. Fy fan vad jag hatar det tankesättet, att bara för att jag alltid varit på sjukhus och man har opererat, stuckit, sövt ner och medicinerat innebär väl inte det att det är OKEJ att det händer igen?!?! Det är väl för fan inte mer rätt att slå ett barn som levt under misshandel i arton år än ett barn som aldrig blivit slaget?! Nej, där kan alla ju resonera om barnens lika värde. Varför gäller inte det mig? Varför gäller allas-lika-värde-principen aldrig någonsin mig? Förbannade jävla cancer, den gjorde mig till ett jävla undantag. Det är, utan någon som helst tvekan, den absolut värsta utav alla cancerbiverkningar jag har; den påtvingade självständigheten.
/lina

Framsteg

måndag, februari 27th, 2012

Idag var första gången på flera månader jag nästan kunde småspringa upp för trappen igen, så som jag alltid brukar göra! Dessutom är idag första gången sedan i början av december som jag ätit som en normal människa och inte som en anorektiker. Ja, sure, ibland slår paniken till och då känns det som om döden vore ett bättre alternativ, men uppenbarligen finns också tid och rum dit ångest och panik och rädsla och anorexi inte har tillträde. Denna plats kommer i framtiden att bli refererad till som ‘mitt liv’.

Idag är dagen då Anorexialina dör. Och jag ska dansa och dansa och dansa på dess grav, ty aldrig någonsin ska den åter vakna.
/lina

Veckans första läkarbesök

måndag, februari 27th, 2012

Så måndag. Många jublar säkert åt lovets första dag, men själv har jag börjat tröttna på att vara hemma ska jag säga. Snart har jag varit hemma till och från i ca tre veckor nu, så två veckor till innan det riktiga livet drar igång igen känns… länge. Och ganska tråkigt, ärligt talat. Meeeen det är vad det är. Bli frisk är fortfarande mitt uppdrag, och än är jag inte klar.

Anywho, dagens huvudaktivitet blev återigen ett besök till sjukhuset. Här i Köping, för omväxnlingens skull. Rulltrappan, som sägs vara stadens enda, och hissen gav mina ben den kraften som behövdes för att ta mig och mamma till rätt våningsplan; det sjätte. Alltid det sjätte. Återigen möttes vi av en receptionist som (på något sätt) kan mitt namn och antyder på att hon känner igen mig sedan tidigare besök. Ja, jag var ju förstås där för två år sedan, det är ju givetvis sant. Tråkigt väntrum, anpassat för barn under tre år samt gamlingar över åttio. Känner mig lite okategoriserad. Aja, läkaren var sen men, visade det sig, trevlig. Han sa bra saker och gjorde verkligen klart flera gånger att det var jag som bestämde vad som skulle hända härnäst, inte han och inte mamma och ingen annan heller. Skönt att veta att ingen tänker pracka på mig något i alla fall.

Det visade sig att han hade tänkt sig ta prover på cystan, och då den sitter mitt på halsen kan jag ju inte säga att jag var stormförtjust i idéen att sticka i den. Mot alla odds överlevde jag det med ;) provsvaren kommer om fyra veckor men han kunde säga redan nu att det var vad de trodde, en speciell typ av cysta som inte är farlig men oönskvärd. Tid för operation skulle bokas den tjugosjätte mars. Hoppas bara jag slipper vänta så länge, vore skönt att få det hela överstökat. Nog med mediciskt kaos ändå tycker jag :)
/lina

Matstruktur

söndag, februari 26th, 2012

Vaknade nyss, har sovit i tolv timmar! Himla skönt eftersom jag var så trött igår kväll. Jag är lite orolig dock, tror nästan det kan vara en bieffekt när medicinen slutar verka. Allt det här med anorexian börjar ju bli bättre, men det är fortfarande en sak som är lika jävlig; matfixeringen. Det var något jag inte trodde jag hade först men som jag nu är ganska övertygad om, tyvärr. Det är (hos mig) en oförmåga att ”känns sig in” i matväg, att avgöra vad som räcker, vad som är ”lagom”. Eftersom jag inte ätit på så länge, är jag sugen på allt. Det är inte konstigt, jag har många nivåer att iordningställa. Har dock fortfarande inte förmågan att avgöra när det räcker, jag kan inte sätta ner foten längre, det har slagit över helt. Äter man ”för mycket” i två dagar blir man inte tjcok, det påverkar ingenting egentligen, men det känns så.

Jag tänker inte som andra människor kring mat längre. Hela dagarna kretsar kring mat, även om jag inte äter hela dagarna såklart, så tänker jag på mat hela tiden. Även om jag inte aktivt funderar på det pågår det i bakhuvudet. Jag tänker ut maträtter, planerar ut tillbehör, var jag ska äta, ungefärlig mängd, hur (varmt/kallt), när, med sällskap eller utan, när jag ska äta nästa mål, om det är okej att äta något emellan, vad det skulle vara i så fall…

Vad jag måste göra är att utveckla en plan. Jag måste utveckla en plan och följa den, annars kommer jag att utveckla bulimi. Det vill jag inte, det räcker med anorexi. Åh, jag vill tänka som förut.
/lina


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu