Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Archive for the ‘Det sjuka livet’ Category

Pluggmaraton

lördag, mars 24th, 2012

Jag har börjat plugga ikapp nu, HERRE. GUD. vad jag ligger efter. Fast lite mindre nu såklart, efter två dagars slit. Inte mycket skillnad egentligen, men förhoppningsvis lite. Har gjort fem sex sidor matte ialf, tio tolv totalt. Dock fyra sidor kvar av det här kapitlet, sen har vi ett helt till och där är det ca 20 sidor till. Suck. Och det är ju bara matten, sen har vi alla andra ämnen också. Fast jag har räknat lite på det idag, fysiken har jag suttit med i två stäckade timmar idag så den är jag nästan klar med, tjugo sidor kvar bara, sen kan jag skriva provet och lämna A-kursen. Svenskan behöver jag inte göra nu enligt läraren, och engelskamuntliga har jag skrivit, måste bara öva in och renskriva. Biologin har jag också börjat med, fast provet är fredag vecka femton, så det är ett tag kvar.

Ångestdag idag, även om den började riktigt bra så kom ångesten krypandes under eftermiddagen. Jag städade och städade och när jag väl slutade med det ökade ångesten. Jag har slutat göra sår i armarna, jag har både slängt allting och lovat, men dagar som dessa känns det svårt att låta bli. Riktigt svårt.

Jag längtar tills jag blir frisk. Tyvärr inte av den anledningen att jag vill fortsätta vara det, utan för att jag ska kunna börja om med det här igen.
/lina

Triggervarning

torsdag, mars 22nd, 2012

Sitter och tänker tillbaka lite på de månader som passerat. Att kalla det anorexia är nog att ta i, jag har ju liksom aldrig varit smal, och nog måste man väl vara smal för att få diagnosen anorexia? Skumt det där.

Jag kommer ihåg innan allt det här tog fart, hur jag dömde anorektiker (inte för att jag säger att jag är en själv) för hur de såg ut, att de inte förstod det själva, jag kunde inte begripa varför de inte åt. Ville de inte? Jag trodde att alla bara var ute efter uppmärksamhet, men nu när jag själv verkar befinna mig på deras ställe -enligt de runt omkring- undrar jag hur många som dömer mig? Hur många som inte förstår varför jag inte äter, hur jag inte kan se hur jag ser ut, om det enda jag är ute efter är uppmärksamhet? Jag undrar hur man ser på mig i klassen. Om det är empati, om det inte är någonting eller rentav äckel. Jag vet faktiskt inte, osäker på om jag vill veta.

Mamma kom nyss in och ville titta på mina armar, jag sa att det inte var någon fara och hon trodde på mig lite, men för att övertyga henne kavlade jag upp ärmen och hon fick se efter själv. Inga fler sår. Tack gode Gud.

Det är ju även det en historia jag aldrig jag trodde jag skulle få berätta. Jag kommer ihåg även där att jag för några veckor sedan dömde de som skar sig, de som bara var ute efter uppmärksamhet. Jag förstod inte deras argument, förstod inte att man frivilligt gjorde sig illa. Hur man vågade, hur man tänkte. Såhär i efterhand skrämmer jag mig själv när jag skriver det här, ångesten för vad jag gjort var ganska stor där ett tag. Egentligen var det väl kanske inte själva handlingen i sig som skrämmer mig, snarare så är det väl det faktum att jag insåg att jag verkligen träffat botten. Och det hårt. Ärren på handlederna kommer alltid att påminna mig om hur jag mår nu, de kommer alltid att finnas kvar och bli en del av mig. Fast allt det här är ju en del av mig, och för mig kommer ärren snarare representera att jag kunde ta mig upp. Att jag var stark nog att resa mig, borsta dammet av knäna och ta mig vidare. Självklart inte ensam, självklart inte ensam. Jag skulle definitivt inte orkat resa mig upp utan mina vänner. Jag ska verkligen inte påstå att jag har rest mig, för det har jag absolut inte, men jag har försökt. Jag vet att jag inte mår bra, jag vet att jag inte vågar vara ensam för jag vet hur jag tänker, vad jag tänker på, eller; inte vad jag tänker på, utan vad Eva tänker på. Jag vill leva. Det är Eva som inte vill det, det är Eva som har planerna och hon och enbart hon som vill följa dem. Tyvärr är Eva en del av mig, precis som Adam och Marit.

Så hur fick jag fatt i tanken, varför började jag skära mig? Det är en svår fråga men för min egen skull vill jag ha svar på den, och eftersom jag skriver snabbare än jag tänker så borde det inte vara alltför svårt att klämma ur sig något helhjärtat. Varför jag skar mig, ja, jag hade funderat på det länge. Jag hade kollat upp detaljer, jag ville inte göra fel, jag hade redan innan kollat upp hur djupt man måste skära för att förstöra det stora blodkärlet, jag visste hur jag skulle dölja såren. Jag vill poängtera yttligare att anledningen till att jag kollade upp hur långt in blodkärlet satt var enbart för att jag inte skulle träffa det. Och nu har jag en av anledningarna, ångesten. Jag känner den i hela magen, jag sitter ”klämd” med skrivbordet i ryggen och stolen med datorn på framför mig, jag är inklämd och därmed minskar ångesten något då jag vet att jag inte kommer explodera och flyga ut överallt. Ja, det låter dumt, men det är en sann rädsla hos mig. Jag känner nu också att jag vill ha bort ångesten, att jag vill må bra igen, jag vill ha den korta befrielsen som det ger. I måndags slängde jag dock kniven, jag gick flera kilometer och kastade in den i en stor metallbehållare för återvinning. Där skulle ingen kunna göra sig illa på den, och jag skulle definitivt inte kunna hämta tillbaka den senare. Jag slängde den en gång tidigare, eller jag la undan den, för att sedan hämta tillbaka den, till min kompis stora besvikelse. Den ville jag inte ha skapat och jag slängde den på måndagen, både på grund utav hans reaktion och för att jag gjorde ett misstag. Jag missberäknade, jag skar för djupt, det blev fel. Mängden blod det kom är ju liksom ett skämt, det var ju inget blod alls just, men det var inte själva poängen, poängen var att kontrollen jag trodde jag haft var ju inte riktig. Jag visste att nästa gång jag missberäknade skulle det kunna kosta mig mitt liv. Var det värt det? Nej. Eva ska inte få vinna.

Jag tror det finns en annan anledning också. Jag skrattar alltid, är så glad, trevlig, snäll, hjälpsam, varje dag. Varje dag mår jag så dåligt att jag vill försvinna, vill bort, vill inte finnas till längre för det är för jobbigt. Ändå ler jag. Och skrattar. Och tröstar. Ingen ser, ingen förstår. Nu ser de. Nu kan man se igenom vad jag döljer, mina falska leenden, mina påhittade skratt och mina tomma repliker. Mina föräldrar såg såren också, dock. Trots tappra försök att dölja dem.

Jag har börjat se ett samband. Anorexia; beroende/missbruksbeteende. Tvångshandlingar; beroende/missbruksbeteende. Studerande; beroende/missbruksbeteende. Träningen; beroende/missbruksbeteende. Självskadebeeteendet; beroende/missbruksbeteende. Perfektioism; beroende/missbruksbeteende. Börjar ni också se någon typ av mönster…? Jag kommer aldrig kunna dricka, eller röka (eller knarka, men hallå), jag kanske får men jag borde inte få. Jag påvisar ju ganska rejält att jag har en jävla förmåga att utveckla beroenden/missbruksbeteenden. Att dricka vore ju döden utan tvekan. En himla tur att jag klarar medicinerna då.

Kanske att de försvinner när jag mår bättre. Då måste jag våga prata med psykologen på tisdag. Det läskiga är att det är jag som styr det här. Jag har ljugit för psykologen länge, i flera månader, av ren feghet. Jag vågar helt enkelt inte, jag är livrädd. Och nu är det upp till mig allting; hur vill jag ha min framtid? Det finns ju bara ett logiskt (och självklart) svar på den frågan och det är ju ”bra”. De säger att jag måste vara ärlig med honom. Att jag måste våga. Annars kommer anorexian inte försvinna, annars kommer ångesten växa yttligare, annars kommer Eva bli större och större innan hon till slut vinner. Jag måste våga. Nu. Men om jag inte gör det, då? Jag är rädd. På riktigt.
/lina

Bakslagskvällar

torsdag, mars 22nd, 2012

Bakslag är något som alltid finns men aldrig något jag räknar med. Trodde mig för fan vara frisk i januari, och hur rätt hade jag då? Nä, just precis. Ångesten sitter i hela magen och jag kan inte andas.

Sjukskriven imorgon också. Lärarna står bredvid och drar sig i håret av frustration över min frånvaro och säger till mig att jag inte kommer klara det här, att jag kommer misslyckas, de säger åt mig att byta linje, de säger åt mig att jag inte klarar av natur längre. Jag är en av de bästa eleverna i klassen. De ska fan inte lägga sig huruvida jag klarar skiten eller inte, FÖR DET GÖR JAG.

Fan. Tvätten. Dags att klistra på ett leende och komma ihåg att kavla ner ärmarna på tjocktröjan så att jag ser ut att må bra. För det är väl det enda jag kan göra åt saken?
/lina

Tisdagsreflektioner

tisdag, mars 20th, 2012

Jag är snart inne i femte månaden av anorexia, aldrig slutande ångest, självmordstankar och tvångsbeteenden. Den tredje december, first day of hell. Det tragiska är att jag inte är ute i skogen än så att säga, jag har långt kvar, anorexian är kvar, tankarna är kvar, ångesten är kvar, tvångsbeteendena är kvar. Minnet är däremot borta, även om jag lyckats minnas mina tre ord idag, jag har börjat med att försöka minnas tre ord om dagen för att se hur länge jag kan komma ihåg dem, hittills har jag haft dem i huvudet sedan imorse och jag minns dem fortfarande! Dock minns jag inte vad jag åt till frukost, jag kommer inte ihåg vad mina kompisar hade för kläder på sig, kommer inte ihåg vilken väg jag gick i skolan, kommer inte ihåg någonting av vad som blev sagt på lektionerna jag satt av. Fick dock tillbaka engelskauppsatsen med ett stort MVG skrivet över sig. Det minns jag! Och matteprovet hade jag också fått MVG på, om jag fixat tillräckligt med G-poäng. Jävla skit haha, när jag för en gångs skull fick MVG-solar!

Skolan är väldigt pressande, jag vet hur mycket jag ligger efter i varje ämne, ändå ska lärarna envisas med att trycka upp det i ansiktet på mig. Franskaprovet ville de lägga i nästa vecka, ”för att jag skulle bli av med det”. Jo, men sätt bara ett jävla IG på en gång så slipper jag misslyckas brutalt på egen hand? Minns ju ingenting, och det tycker lärarna är jätteroligt, mina föräldrar finner mig underhållande, det är ju förstås kul att omgivningen tycker det är något positivt med situationen för jag själv tycker det är fruktansvärt pinsamt. Igår gick jag omkring med bara en strumpa märkte jag, för jag hade lagt den andra någonstans. Och jag mindes inte var eller varför. Hittade den, och kom på varför jag tog av den, men fortfarande. Jag försöker skratta åt det också, och hoppas det blir bättre, men det är otroligt genant att hela tiden tappa bort meningar, komma av mig och säga fel ord, fel ordningsföljd och jag upprepar mig. Det är det mest synliga tecknet på att jag fortfarande är sjuk, och det faktum att jag blir anfådd av att ta mig upp för trappan, musklerna lägger av, och plåstrena på armarna. Lärarna har sett allting av detta, och ändå begär de så mycket, alldeles för mycket, jag ska helst skriva två prov nästa vecka, samt två muntliga, ett svenskt och ett engelskt, och de verkar tro jag ska ta igen allting NU. Är de dumma, helt seriöst? Jag säger att jag inte minns, att jag inte kan tänka just nu, att det bara inte går att lära sig, går inte att fokusera, går inte att koncentrera av både fysiska och psykiska skäl. Och de skrattar åt mig. Säger åt mig att försöka hårdare. Och nu glömde jag bort vad jag ville skriva. Helvetes satan.

Imorgon ska jag till Eskilstuna igen och gå ännu en provdag på Rinman, den andra skolan jag tittade på först. Vi får se vad jag tycker om den, jag är väldigt optimistisk i vilket fall som helst! Kul med lite nya människor igen. Nu borde jag antagligen plugga, men mitt huvud är helt fullt med hjärna efter skoldagen. Det var väldigt jobbigt att försöka hänga med så länge. Ska städa lite mer. Får se hur länge jag får fortsätta såhär med dessa tvångsbeteenden, ska till psyk både torsdag och tisdag. Har en känsla av att de kommer vilja göra livet surt för mig igen.
/lina

Tillfällig lösning

tisdag, mars 20th, 2012

Försöker minnas de dagar jag inte behövde lämna ifrån mig medicin för att inte hitta den, de dagar jag inte behövde göra mig av med de vassa sakerna i mitt rum. Jag försöker minnas de bra dagarna, de dagar jag åt, de dagar utan Adam, de dagar utan Eva och de dagar utan Marit. Fast i ärlighetens namn vill jag inte göra det heller, jag mådde ju inte direkt bra innan de kom in i bilden heller. Nej, en frisk framtid kanske är mer troligt att tänka på, men jag tror att jag kommer bli besviken. Jag räknar med att vara helt frisk till sommaren, till början av juni. Att såren kommer att ha läkt, att ärren på armarna ska ha bleknat, att jag inte längre behöver gömma knivar och saxar och mediciner. Få se, det är snart April, då är det alltså maj, och sen juni. Så drygt två månader. Nästa månad blir min femte, och än så länge mår jag inte bättre, varken psykiskt eller fysiskt. Jag är mer och mer manisk, städar, allting ska vara rent och jag städar dygnet runt, mitt eget rum både morgon och kväll, allting måste vara perfekt.

Jag hade äntligen hittat någonting som fick mig att må lite bättre, som fick mig att för stunden må riktigt bra. Självklart var ju även detta ”fel” och utan städningen skulle jag inte ha någonting. Dock så verkar inte tvångshandlingar som något en psykolog skulle rekomendera att underhålla. Och vad händer när jag inte längre får städa? Det vill jag inte ens tänka på.
/lina

Skillnaden mellan galen och sinnessjuk är så hårfin att den nästan inte finns

söndag, mars 18th, 2012

Jag förstår inte. Jag kan inte minnas hur jag hamnat här, i detta bottenlösa hål till synes. Jag dömde de människor som befinner sig här för bara två månader sedan, dömer de mig nu? Är jag där de var? Det måste jag vara. Hade någon sagt till mig i höstas att jag skulle tänka så sjukt som jag gjorde, att jag skulle tycka och agera som en galning, så hade jag skrattat.

Vad fan håller jag på med?
/lina

Den kamp som aldrig somnar

lördag, mars 17th, 2012

Igår efter att ha promenerat och dansat större delar utav dagen märkte jag hur anorexian liksom sög sig fast hårdare igen; som innan, ju mer kalorier jag förbränner desto färre vill jag få i mig. Liksom dubbel verkan på något sätt, extra destruktivt. Dock åt jag igår, och enbart för att visa Marit vem det är som har makten numera åt jag en påse godis på vägen hem från Strängnäs. Visserligen var jag sugen också, men jag ville visa att jag kunde ta ångesten. Att jag kunde göra och äta som och vad jag vill. Kaloriräkningen pågår i huvudet så fort mat närmar sig, jag har lärt mig avrundningar och ungefärliga kalorimängder, överslagsräkning. Jag har lärt mig hur mycket 10 ml motsvarar, hur många cl det är, saker jag inom matematiken fått kämpa med. Dessa är kunskaper som bara finns, som Marit tryckt in. Jag ville inte räkna, jag ville låta det var, men jag vet tack varit Marit att godiset innehöll ca 250 kalorier, jag vet att drickan innehöll ca 140 och frukosten lär ha varit ca 400. Jag vet att kvällsmaten kommer innehålla mer, och är därför lite halvt oroad över att både Marit och Adam kommer förstöra min kväll, men jag vet att jag själv har kontrollen, jag kan tänka bort dem om jag verkligen verkligen vill och orkar. Jag kan i varje fall försöka.

Idag är jag dock väldigt väldigt trött och hungrig efter gårdagen. Musklerna gör inte ont, de bara finns inte. Minsta ansträngning och jag är helt slut. Det är konstigt egentligen, att kroppen såhär i efterhand kan vara trött och hungrig när den inte var det igår. Då var jag pigg, alert och jo jag åt ju, men var inte märkbart hungrigare. Antar att jag gick för många kalorier back igår. För jag äter ju inte bra, jag har ju inte ätit bra på två år. Vet inte vad jag väger, men vet att jag blivit smalare. Jag kan inte hålla en stabil vikt, det har jag inte gjort på två tre år, dalat ner ett kilo i månaden utan någon vidare ansträning. Jag har inte aktivt försökt tappa vikt, jag har bara gjort det. Ätit mindre och mindre utan att ha anorexia, magsäcken krympte ju bara allteftersom och jag blev mätt fortare av en mindre mängd, träningen gick bra och jag var ute och sprang fyra till fem gånger i veckan, kickboxades en eller två. Åt skit såsom godis och chips och glass utan att lägga på mig. Jag undrar om jag ens kan stå still i vikt längre?

Igår lyckades jag dessutom göra en tabbe. Och ingen liten, heller. Glömde all medicin hemma, och jag åkte till Strängnäs. Det är ganska jäkla långt härifrån! Problemet löste sig dock när apoteket visade sig ha öppet fortfarande och jag hade recept kvar att hämta ut. Phu! Lite pinsamt var det dock att behöva köpa på sig tre fyra olika mediciner med min nyfunna kompis, för att sedan inte förklara vad de var till för. Awkward…
/lina

Kvällsmatsoproblem

torsdag, mars 15th, 2012

Ännu en dag som det gick att äta kvällsmat utan ångest. Dock var lunchen som sagt ett elände, men det blev bättre framåt kvällen, som tur var! Känns riktigt skönt att ha dessa friskare stunder :)
/lina

Äppelkriget

tisdag, mars 13th, 2012

Ångesten är stor och tankarna för stora för att rymmas innanför pannbenet. De frågade mig på sjukhuset om ångesten var hanterbar. Jag sa nej. De frågade om jag kunde avleda ångesten, göra något annat, tänka bort den… jag avbröt dem med ett nej. Det finns ingenting att göra förutom att finna sig i det. De kunde ge mig medicin när epilepsimedicinen gett eventuella resultat, för vissa förvärras bara anfallen och gör epilepsin svårare utan att någonsin hjälpa. Epilepsimedicinen borde i så fall fungera, om den kommer att göra det, i slutet av maj månad. Eller rättare sagt, den skulle ha fungerat första veckan i januari, och jag når då absoluta maxdosen i maj. Hjälper det inte då, är det helt enkelt så. Då kan jag i alla fall kanske få medicin. Kanske. Om de vågar. Hade det inte bara kunnat vara enkelt, lite grand? Någonstans? Snälla?

Trots ångesten, trots anorexian och trots de stora tankarna äter jag på ett äpple. Jag känner mycket väl hur dåligt det får mig att må, jag känner hur ångesten tar tag i mig allt hårdare men ska banne mig äta upp det satans äpplet. Det gjorde jag också. Och nu mår jag ”som jag förtjänar”.

Jag känner mig stressad av ångesten och jag önskar att mina föräldrar kunde åka en sväng med bilen så jag fick avreagera mig lite själv här hemma. Fast jag vågar inte bli lämnad ensam när jag mår såhär.

Jag mår inte alls bra. Jag ber till Gud om att det blir lite lite lättare snart.
/lina

Eländesdag

tisdag, mars 13th, 2012

Varför är regn efter solsken vanligare än solsken efter regn?

Vill inte äta. Ovanligt va? Ingen skola idag inte.
/lina


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu