Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Archive for the ‘Vardagslivet’ Category

Några minuter senare…

torsdag, februari 23rd, 2012

Underbara, underbara små piller… :D
Okej ja, lite opassande skämt kanske, men jag tyckte det var kul! Fast jag börjar bli lite roligare, skrattar mer än jag för några minuter sedan tyckte att jag hade anledning för. Påverkad av den lugnande medicinen? Eller ljusnade livet helt plötsligt? :D

Okej, är lite yr. Lite yrare för varje minut, och illamående. Men fortfarande jävligt glad! :D
/lina

Ångestfyllda nätter

onsdag, februari 22nd, 2012

Jag visste att det skulle bli såhär; men ändå är jag sällan beredd på det, inte redo. Ångest är ingenting farligt. Inte egentligen, det är bara jävligt obehagligt, det är vad det är. Fruktansvärt, men ofarligt. Det känns inte ofarligt. Det är svårt att beskriva hur det känns, allting liksom låser sig bara; pulsen slår snabbare, musklerna darrar och blicken stint fokuserad. Känner allting och absolut ingenting på samma gång. Fast jag har ju medicin, som ska få det att släppa; eller också slå ut en flodhäst. Den har verkligen samma effekt. Men att vara utslagen innebär ju att sova och även om det är drömlöst är det bättre än det här. Jag ångrar mina val av att äta, och jag försöker minnas min tidigare beslutsamhet, men det är svårt och tankarna fungerar ännu sämre under ångesten än vanligt. Jag sa att jag var stark, att jag kunde ta mig ur det här, att jag kunde stå emot. Att jag skulle kämpa. Nu får jag fanimej visa att jag faktiskt menade mina ord. Jag och min stora käft.
/lina

Kalla pannkakor

onsdag, februari 22nd, 2012

Nu sitter jag här med kvällsmat bredvid mig. Jag sitter faktiskt vid mitt skrivbord och äter, till skillnad från på mitt golv som jag brukar. Jag känner mig inte lika rädd för maten som vanligt, men det känns konstigt att tänka att jag snart ska äta den. Det är kalla pannkakor, eftersom jag av någon anledning inte verkar kunna äta varm kvällsmat. Vi har därför kylt pannkakorna. Det är kanske därför jag inte är lika rädd? Jag vet inte. Men det känns jättekonstigt, och jobbigt. Jag vet ju att jag måste äta, att jag måste gå upp i vikt. Jag vet det. Och jag vet att jag ändå inte kommer att gå upp i vikt för jag äter ändå för lite, med eller utan dessa pannkakor. Det bara känns konstigt, har ju ätit lunch idag. Att äta två ”stora mål” om dagen känns jätteskumt, väldigt väldigt avlägset. Nästan så att jag inte minns att jag någonsin gjort det tidigare. Fast å andra sidan är mitt minne så kraftigt påverkat av svälten att jag nästan inte minns gårdagen, heller.

Egentligen så förstår jag inte varför jag borde äta nu. Inte hungrig, inte törstig, inte sugen, inte trött, ingenting. Ingen som helst anledning till att äta, egentligen. Fast ”jag borde” ju. Såklart. Fast det känns jävligt onödigt, och väldigt väldigt konstigt.
/lina

Still alive’n walking

onsdag, februari 22nd, 2012

Stockholm gick bra, förstår inte vad alla var så nojiga för! Fast okej, jag ska erkänna, trapporna var många och uppförbackarna väldigt branta. Det var helt enkelt inte en anpassad väg för anorektiker eller de med väldigt låg energimängd, bara. Eftersom det fortfarande är alldeles för läskigt att dela med mig av vad jag faktiskt äter under en dag, väljer jag att endast avslöja att jag har ätit. Och lite riktig mat, också. Mest skräp, precis som vilken annan tonåring som helst :D

Nu känner jag hur min mage är full med framförallt te, jag har börjat tycka riktigt illa om känslan av att det finns något i magsäcken. Fast oftast blir jag så trött av att allt blod samlas där att jag inte orkar tänka på innebörden.
/lina

Stockholm 4 the day

tisdag, februari 21st, 2012

Nu är klockan alltså fem i halv åtta och jag är, så att säga, ”vaken”. Vad detta innebär är att jag agerar som en relativt god konversatör. Om det är ett ord eller inte, vet jag inte. Nu är det om inte annat. Nej, förutom förmågan att delvis förstå och uttrycka min egen ståndpunkt har jag väl inte många andra likheter med en ”vaken” person; min rörelsehastighet samt reaktionsförmåga är kraftigt reducerade båda två. Lagen borde förbjuda inte bara epileptiker utan även anorektiker från vägarna. Det gör den kanske? Den borde göra.

Så Stockholm. Något jag sett fram emot, något hela klassen (och lärarna) sett fram emot. En morot helt enkelt, och visst har den fungerat. Inte för att någon direkt skött sig bättre (kan heller inte säga att behovet från början fanns dock), men alla har varit gladare och mer uppåt och gjort sitt bästa på ett annat sätt. Bara för Stockholm. Och nu är då dagen här.
Jag har blivit tillfrågad många gånger om jag orkar att följa med. Om jag orkar… hade de frågat om jag ville orka, hade mitt svar varit ett solklart ”ja!” och därav, ja, jag orkar följa med. Mer baserat på att jag verkligen vill åka, jag vill orka. Huruvida jag egentligen, egentligen orkar… Nej. Antagligen inte. Min fysiska svaghet är nog ingenting jag kan ”agera bort” i nuläget.

Jag ska vara i skolan kvart över åtta — min lärare sa åt mig att jag inte fick komma till hennes lektion, idrotten. Sjävklart är jag absolut strängt förbjuden att överhuvudtaget ens tänka på att röra mig mer än ”från sängen till kylskåpet”, men jag kan samla närvaro som vem som helst utan att deltaga. Deras argument, som att jag inte orkar, som att jag inte skulle fixa det här; de faller, de tar inte, de fastnar inte i mitt huvud överhuvudtaget. Jag — okej, nu har jag väldigt bråttom, även om jag inte äter frukost tickar klockar iväg tydligen!
/lina

Mellantingsläget

måndag, februari 20th, 2012

Jag har kommit fram till att det finns främst två olika lägen med anorexia; bra tider och dåliga tider. Även en tredje kategori har gjort sig påmind på sistone, nämligen mellantingsläget. Vad detta innebär mer specifikt är att det är en blandning av bra och dåligt antar jag, så pass att jag tänker lite mer logiskt, jag räknar kalorier på ett sundare sätt (en motsägelsefull mening, det är aldrig hälsosamt att räkna kalorier sålänge man inte försöker uppnå normalvikt) och det viktigaste av allt är väl att jag förstår att jag måste äta för att överleva, inte för att jag tycker att jag nödvändigtvis vill, utan för att jag inte vill dö helt enkelt. Och anorexia som går obehandlad leder ju ofta mot döden så småningom. Detta förstår jag under mellantingslägena, och jag försöker göra vad jag kan för att åtgärda problemen; det vill säga att jag äter.

Men hade det bara varit solsken hade jag ju såklart kallat dessa tillfällen för bra tillfällen. Och av en anledning gör jag inte det; nämligen den att den sjuka sidan av mig är fortfarande precis lika stark. Den anorektiska viljan och psyket är några som inte ger sig, de backar inte ens nämnvärt under mellantingslägena. Dock är de väl på semester eller liknande under de bra stunderna, då jag för övrigt fungerar ganska friskt.

Mellantingslägena är svåra eftersom de ger mig stor ångest. Jag äter för att jag vet att jag måste, jag vet att jag måste dricka och gör det därför att, jag vet att jag inte kommer att gå upp i vikt eftersom jag fortfarande håller koll på kaloriintaget, och jag förstår att gränsen för att gå upp i vikt (eller ens stå still i vikt) är runt minimum 1 500 kalorier. Att därför äta 1 300 kalorier anser jag relativt okej under mellantingslägena, vilket är betydligt mer än min vanliga maximumgräns på 200 kalorier om dagen. Vilket ju såklart innebär ett underskott av 1 800 kalorier om dagen, och det är enligt mig inget problem. Fast under dessa stunder, mellantingslägena, förstår jag ändå att 200 kalorier om dagen är på tok för lite. Jag saknar stundvis den friska Lina under dessa perioder, och jag vill nästan bli frisk under dessa.

Men som sagt, hade det bara varit positiva saker hade jag kallat de här stunderna för bra stunder. Ångesten är ett faktum, jag känner mig betydligt tjockare än jag gjorde imorse fast ändå inte lika farligt som igår (igår var en matvis dålig dag), jag vet dock att jag måste bortse från det här och jag vet att det är anorexian, det är inte jag, det här är inte mina tankar utan de friska, de som vill längta tillbaka till ett friskt liv, dessa är mina tankar. Tankarna som ser framåt, de som ser glass på stranden, de som ser springturer och kickboxning och en hälsosam kropp, de är mina tankar. Inte de andra, inte de sjuka, det är anorexian. Under de här mellantingslägena kan jag förstå det. Så på ett sätt är de här stunderna bättre än de bra, jag blir alldeles för naiv då. Jag tror mig vara frisk, något som kvarstår även under den dåliga perioden som oftast efterföljer, och jag glömmer vägen tillbaka. Jag tror att allting är löst, och att jag är frisk. Detta även om jag inte äter, för det gör jag ju inte, jag bara tror att jag är frisk. Jag blir helt övertygad om att jag är frisk, inte sjuk utan frisk. Jag kan inte komma ur denna synvinkel själv utan behöver mycket, väldigt mycket övertalning från mina vänner, och jag av väldigt glad att så många åtar sig uppgiften att dra tillbaka mig till vad som har kommit att bli verkligheten.

Jag förstår nu hur det egentligen ligger till, antar jag (eftersom alla påpekat hur pass sjuk jag ändå är så utgår jag alltid i till synes ”friska” stunder att jag tänker fel och räknar därför inte min egen åsikt eller synvinkel som något av värde, utan snarare som en felaktig källa till lögner) och den riktiga verkligheten borde vara att jag är frisk, att jag som människa är frisk, förutom att jag just nu verkat få in något, som en liten fästing, som krupit in i örat och bosatt sig i huvudet, och har sedan förökat sig som en jävla kanin där inne. De där fästingarna äter upp den friska sidan, och om jag fortsätter med en till liknelse är de friska tankarna som trädstammar; de är ganska kraftiga, och de tar lång tid att växa sig så kraftiga. Men det krävs bara en skogsbrand för att ta död på många. Och jag förstår just i denna sekund att jag måste göra allt i min makt, verkligen allt jag någonsin kan, för att döda fästingarna och snabbt odla tjocka träd.

Det läskiga är bara, att imorgon kommer jag nog ha glömt allt detta.
/lina

När rädslan kom

fredag, februari 17th, 2012

En sak jag aldrig förstått (innan jag fick se anorexia från insidan), eller en utav många saker förstås, är hur vissa kunde vara rädda för mat. Att de inte ville äta, det förstod jag ju någorlunda, men inte hur de kunde vara rädda. På riktigt, liksom. Jag trodde det bara var något tjablaha de monterat ihop för att få uppmärksamhet. Och kanske är det så för vissa, jag vet inte allt, men vad jag vet nu är att rädslan faktiskt kan finnas där, på riktigt. Fortfarande förstår jag inte hur denna rädsla överhuvudtaget kan uppstå, vad den grundar sig på. Fast det är nog lite upp till var och en, en självklar anledning till rädsla är ju såklart viktuppgång, att bli tjock; en självklar rädsla hos många anorektiker. Vissa är rädda för att inte kunna kontrollera sig när de väl börjat äta, att falla offer för sin eventuella hunger; även det relativt förståeligt. Men vad är jag så rädd för? Ja, lite rädd är jag för att gå upp i vikt, men jag är inte sjukligt rädd för detta utan försöker tänka på annat så gott det går. Att bli tjock då? Jo, men det är jag rädd för, men inte så sjukligt mycket där heller faktiskt. Mer ledsen över mitt allt mer normaliserande utseende än rädd för det. Att tappa kontrollen? Vafan, om jag från början haft kontrollen skulle jag för tusan ätit. Nej, det är inte heller vad det rör sig om. Så vad tusan är det som får mig att vara så livrädd dag ut och dag in? Jag har ju redan konstaterat vad det inte är.

Matfobi. Tja, varför inte? Grädde på moset har man väl hört talas om förut. Kanske en dålig metafor i sammanhanget? Förlåt.
/lina

En känsla av lugn

onsdag, februari 15th, 2012

Idag har varit en väldigt bra dag av någon anledning. Sjukskriven från skolan, så jag kan välja och vraka vilka lektioner jag vill gå på, idag blev det bara en och så matteprovet. Matteprovet gick, till skillnad mot vad jag trott, jättebra! Andra delen skriver jag imorgon, men jag är lättad över att den första halvan gick så pass bra. Jag har i alla fall en plan nu, främst gällande skolan. Jag ska först försöka göra alla prov och lämna in alla papper och skit till berörda lärare, sedan ska jag vara hemma nästa vecka och såklart under lovveckan. Saker och ting har sakta börjat vända, men lite tid borta från skolan känns ändå nödvändig. Mötet med skolan är på fredag, det känns inte som så långt bort längre. Fast nu måste jag plugga, jag ska ha läst ut en bok på engelskan och förväntas hålla en muntlig redovisning av den imorgon. Ojdå.
/lina

Första inlägget

måndag, februari 13th, 2012

Februari, 2012September, 2010Hej,

första inlägget tänkte jag göra kort, en enkel presentation av min vision av bloggen och av mig själv, helt enkelt. Jag är en sjuttonårig småstadstjej vid namn Lina Öhlander. Jag är väldigt ambitiös, högpresterande och en duktig elev, plikttrogen, ordningsam och perfektionistisk är ord som beskriver min karaktär bra. Nu när jag tänker efter var kanske inte anorexia en så otänkbar konsekvens av det hela pusslet.
Det har inte gått många veckor sedan jag fick diagnosen anorexia nervosa. Jag är på sjukhuset varje vecka för viktkontroll och blodtrycksmätningar. På sjukhuset är jag dock ofta med tanke på alla andra problem jag dragit till mig; cancerkontroller sedan barnsben, odiagnoserat magproblem sedan några år tillbaka, biverkningar från cancern, en godartad cysta och nu på senare dagar även epilepsi och slutligen anoreixa. På något sätt har jag samtidigt lyckats med väldigt bra betyg på natur, och även hållit en hel del fotoutställningar. Dessa är något jag tänker fortsätta med livet ut hoppas jag, och andra planer jag har är att plugga vidare inom biomedicin uppe i norr, och dit längtar jag verkligen!

Jag startar den här bloggen av -främst- två anledningar: den första är att jag tror det är väldigt bra att skriva ner tankar och problem för att kunna lösa dem bättre och kanske se dem från en annan synvinkel, dessutom älskar jag att skriva och har gjort det oavbrutet sedan min sjuårsdag. Det andra skälet är att jag hoppas kunna vara till hjälp för andra i samma situation, oavsett om det gäller cancer, epilepsi eller anorexia; det bör finnas åtminstone en bra anledning till att jag har gått (och fortfarande går) igenom helvetet, och om denna är att kunna hjälpa och stötta andra så är jag nöjd med det.
/lina


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu