Jag visste att det skulle bli såhär; men ändå är jag sällan beredd på det, inte redo. Ångest är ingenting farligt. Inte egentligen, det är bara jävligt obehagligt, det är vad det är. Fruktansvärt, men ofarligt. Det känns inte ofarligt. Det är svårt att beskriva hur det känns, allting liksom låser sig bara; pulsen slår snabbare, musklerna darrar och blicken stint fokuserad. Känner allting och absolut ingenting på samma gång. Fast jag har ju medicin, som ska få det att släppa; eller också slå ut en flodhäst. Den har verkligen samma effekt. Men att vara utslagen innebär ju att sova och även om det är drömlöst är det bättre än det här. Jag ångrar mina val av att äta, och jag försöker minnas min tidigare beslutsamhet, men det är svårt och tankarna fungerar ännu sämre under ångesten än vanligt. Jag sa att jag var stark, att jag kunde ta mig ur det här, att jag kunde stå emot. Att jag skulle kämpa. Nu får jag fanimej visa att jag faktiskt menade mina ord. Jag och min stora käft.
/lina
Archive for the ‘Det sjuka livet’ Category
Ångestfyllda nätter
onsdag, februari 22nd, 2012Kalla pannkakor
onsdag, februari 22nd, 2012Nu sitter jag här med kvällsmat bredvid mig. Jag sitter faktiskt vid mitt skrivbord och äter, till skillnad från på mitt golv som jag brukar. Jag känner mig inte lika rädd för maten som vanligt, men det känns konstigt att tänka att jag snart ska äta den. Det är kalla pannkakor, eftersom jag av någon anledning inte verkar kunna äta varm kvällsmat. Vi har därför kylt pannkakorna. Det är kanske därför jag inte är lika rädd? Jag vet inte. Men det känns jättekonstigt, och jobbigt. Jag vet ju att jag måste äta, att jag måste gå upp i vikt. Jag vet det. Och jag vet att jag ändå inte kommer att gå upp i vikt för jag äter ändå för lite, med eller utan dessa pannkakor. Det bara känns konstigt, har ju ätit lunch idag. Att äta två ”stora mål” om dagen känns jätteskumt, väldigt väldigt avlägset. Nästan så att jag inte minns att jag någonsin gjort det tidigare. Fast å andra sidan är mitt minne så kraftigt påverkat av svälten att jag nästan inte minns gårdagen, heller.
Egentligen så förstår jag inte varför jag borde äta nu. Inte hungrig, inte törstig, inte sugen, inte trött, ingenting. Ingen som helst anledning till att äta, egentligen. Fast ”jag borde” ju. Såklart. Fast det känns jävligt onödigt, och väldigt väldigt konstigt.
/lina
Still alive’n walking
onsdag, februari 22nd, 2012Stockholm gick bra, förstår inte vad alla var så nojiga för! Fast okej, jag ska erkänna, trapporna var många och uppförbackarna väldigt branta. Det var helt enkelt inte en anpassad väg för anorektiker eller de med väldigt låg energimängd, bara. Eftersom det fortfarande är alldeles för läskigt att dela med mig av vad jag faktiskt äter under en dag, väljer jag att endast avslöja att jag har ätit. Och lite riktig mat, också. Mest skräp, precis som vilken annan tonåring som helst :D
Nu känner jag hur min mage är full med framförallt te, jag har börjat tycka riktigt illa om känslan av att det finns något i magsäcken. Fast oftast blir jag så trött av att allt blod samlas där att jag inte orkar tänka på innebörden.
/lina
Mellantingsläget
måndag, februari 20th, 2012Jag har kommit fram till att det finns främst två olika lägen med anorexia; bra tider och dåliga tider. Även en tredje kategori har gjort sig påmind på sistone, nämligen mellantingsläget. Vad detta innebär mer specifikt är att det är en blandning av bra och dåligt antar jag, så pass att jag tänker lite mer logiskt, jag räknar kalorier på ett sundare sätt (en motsägelsefull mening, det är aldrig hälsosamt att räkna kalorier sålänge man inte försöker uppnå normalvikt) och det viktigaste av allt är väl att jag förstår att jag måste äta för att överleva, inte för att jag tycker att jag nödvändigtvis vill, utan för att jag inte vill dö helt enkelt. Och anorexia som går obehandlad leder ju ofta mot döden så småningom. Detta förstår jag under mellantingslägena, och jag försöker göra vad jag kan för att åtgärda problemen; det vill säga att jag äter.
Men hade det bara varit solsken hade jag ju såklart kallat dessa tillfällen för bra tillfällen. Och av en anledning gör jag inte det; nämligen den att den sjuka sidan av mig är fortfarande precis lika stark. Den anorektiska viljan och psyket är några som inte ger sig, de backar inte ens nämnvärt under mellantingslägena. Dock är de väl på semester eller liknande under de bra stunderna, då jag för övrigt fungerar ganska friskt.
Mellantingslägena är svåra eftersom de ger mig stor ångest. Jag äter för att jag vet att jag måste, jag vet att jag måste dricka och gör det därför att, jag vet att jag inte kommer att gå upp i vikt eftersom jag fortfarande håller koll på kaloriintaget, och jag förstår att gränsen för att gå upp i vikt (eller ens stå still i vikt) är runt minimum 1 500 kalorier. Att därför äta 1 300 kalorier anser jag relativt okej under mellantingslägena, vilket är betydligt mer än min vanliga maximumgräns på 200 kalorier om dagen. Vilket ju såklart innebär ett underskott av 1 800 kalorier om dagen, och det är enligt mig inget problem. Fast under dessa stunder, mellantingslägena, förstår jag ändå att 200 kalorier om dagen är på tok för lite. Jag saknar stundvis den friska Lina under dessa perioder, och jag vill nästan bli frisk under dessa.
Men som sagt, hade det bara varit positiva saker hade jag kallat de här stunderna för bra stunder. Ångesten är ett faktum, jag känner mig betydligt tjockare än jag gjorde imorse fast ändå inte lika farligt som igår (igår var en matvis dålig dag), jag vet dock att jag måste bortse från det här och jag vet att det är anorexian, det är inte jag, det här är inte mina tankar utan de friska, de som vill längta tillbaka till ett friskt liv, dessa är mina tankar. Tankarna som ser framåt, de som ser glass på stranden, de som ser springturer och kickboxning och en hälsosam kropp, de är mina tankar. Inte de andra, inte de sjuka, det är anorexian. Under de här mellantingslägena kan jag förstå det. Så på ett sätt är de här stunderna bättre än de bra, jag blir alldeles för naiv då. Jag tror mig vara frisk, något som kvarstår även under den dåliga perioden som oftast efterföljer, och jag glömmer vägen tillbaka. Jag tror att allting är löst, och att jag är frisk. Detta även om jag inte äter, för det gör jag ju inte, jag bara tror att jag är frisk. Jag blir helt övertygad om att jag är frisk, inte sjuk utan frisk. Jag kan inte komma ur denna synvinkel själv utan behöver mycket, väldigt mycket övertalning från mina vänner, och jag av väldigt glad att så många åtar sig uppgiften att dra tillbaka mig till vad som har kommit att bli verkligheten.
Jag förstår nu hur det egentligen ligger till, antar jag (eftersom alla påpekat hur pass sjuk jag ändå är så utgår jag alltid i till synes ”friska” stunder att jag tänker fel och räknar därför inte min egen åsikt eller synvinkel som något av värde, utan snarare som en felaktig källa till lögner) och den riktiga verkligheten borde vara att jag är frisk, att jag som människa är frisk, förutom att jag just nu verkat få in något, som en liten fästing, som krupit in i örat och bosatt sig i huvudet, och har sedan förökat sig som en jävla kanin där inne. De där fästingarna äter upp den friska sidan, och om jag fortsätter med en till liknelse är de friska tankarna som trädstammar; de är ganska kraftiga, och de tar lång tid att växa sig så kraftiga. Men det krävs bara en skogsbrand för att ta död på många. Och jag förstår just i denna sekund att jag måste göra allt i min makt, verkligen allt jag någonsin kan, för att döda fästingarna och snabbt odla tjocka träd.
Det läskiga är bara, att imorgon kommer jag nog ha glömt allt detta.
/lina
Inbillningssjuk eller inbillningsfrisk?
måndag, februari 20th, 2012Ätstörningsenheten idag. Först anorexiainformation inför klassen, om mat och frånvaro och närvaro och blaha… alla lärare vet om det. Snart kommer alla klasskompisar veta om det. Hela släkten vet. Köpingsyndromet, alla vet om allting och jag har endast berättat om anorexian för tre personer. Egentligen spelar det väl ingen roll om andra vet, anorexia brukar i senare stadium vara svår att dölja. Fortfarande osäker på att det verkligen är anorexia det rör sig om, jag vet hur anorektiker tänker och hur de ser ut och hur deras ”matvanor” ser ut, men jag behöver väl inte klassas som anorektiker bara för att jag tänker likadant, väl? Jag ser inte ut som en anorektiker. Och jag anser att mina matvanor är normala. Fast det verkar bara vara jag som tror att jag är frisk och jag börjar därför ge med mig lite, tro på majoriteten i stället. Lite.
Ska till ätstörningsenheten i dag, efter en koll av blodtryck/puls/vikt, givetvis. Inte riktigt rädd än, bara de inte vill prata med mig eller väga mig eller försöka få mig att äta mer mat. Sålänge de ger fan i alla de sakerna är jag inte rädd.
/lina
En ren lögn
söndag, februari 19th, 2012Jag vaknade rädd igen. Ensam, rädd och lite borta, inte riktigt närvarande. Vill bara gömma mig, sova bort dagarna, bli tagen härifrån. Vill inte äta, vill inte vill inte vill inte, men det gör ingenting. Det innebär inte att jag har anorexia, det har jag inte, DET HAR JAG INTE. Jag vill bara inte äta. Det är inte samma sak. Jag är frisk. Jag har inte anorexia. Varför tror ingen mig?
/lina
En bitter verklighet
lördag, februari 18th, 2012Vaknade för några minuter sedan, rädd, orolig, ledsen och lite panikslagen. Jag upptäckte att jag befann mig mitt i en mardröm, trots att jag nyss vaknat från vad som antagligen var en ganska fin dröm.
På ett sätt är ju alla dessa känslor bra; det tyder ju på att jag faktiskt förstått vad som hela situationen innebär, vad anorexia är och att det just nu är en bit av mig och inget dumt påhitt utifrån. Att inse problemet är ju alltid det första steget. Men jag känner mig inte redo, som tagen på sängen, det här kom för snabbt och jag är inte redo. Jag vill pausa, stanna tiden eller, ännu bättre, gå tillbaka i tiden. För första gången är jag faktiskt ledsen för hur saker utvecklade sig. Mitt ”gamla” liv tyckte jag inte heller så väldigt mycket om, men det var bättre än det här. När rädslan kom sällan, och när den väl kom var den inför stora händelser på sjukhuset; en bra anledning, alltså. Nu för tiden är jag rädd större delen av mina dagar, så pass att jag kan börja skaka flera gånger varje dag. Och utan någon bra anledning.
Jag har gömt mig nu, jag ligger fortfarande i min säng under täcket och det är mörkt bakom den stängda dörren och den nerdragna rullgardinen. Här borde jag vara någorlunda trygg. Och vore det inte för den satans epilepsin skulle jag kunna komma undan med att stanna här, men jag måste ta medicinen. Jag har dock medicinen på rummet också, där jag har hela mitt ‘stasch’. Men här finns inget vatten, och därför måste jag lämna min trygga sfär. För att ta en medicin jag avskyr mot en sjukdom jag hatar och som inte ens hjälper för att bota sjukdomen. Öka, öka, öka dosen, så att den kanske hjälper. Det är inte ens säkert att den någonsin kommer hjälpa, oavsett dos, oavsett hur länge jag äter den; jag vill inte veta av den längre. Jag vill inte ha någon medicin längre, jag är trött på hela det livet.
Det är sex år sedan i år som den här karusellen började gå alldeles för fort. Det var på sommaren magen började få spel, och jag fick medicin efter medicin efter medicin, inget hjälpte. Och ingen trodde mig. Min familj trodde mig inte heller, vilket gjorde det svårare att kämpa sig igenom det. Att byta läkare var svårt, och att övertyga den nya läkaren att tro mig var ännu svårare; jag har ännu idag inte lyckats. Den första gastropskopin visade ingenting, heller inte den första pH-mätningen (inte heller den andra eller tredje). Röntgen var helt okej. Vem som helst skulle ju bli rasande, men vad som störde mig mer var att fortfarande var det ingen som trodde mig.
Jag lyckades övertala den andra läkaren om att göra en till gastroskopi, han skrattade åt mig och sade att det inte skulle visa något. Men det gjorde det. Han hade hittat något, vilket han motvilligt erkände, och jag fick så småningom en diagnos. Mediciner mot det, mediciner som fortfarande inte fungerade. Sjukdomen han påstod att jag hade var kronisk, och hur jag än behandlade den skulle den alltså komma tillbaka. I hopp om en annan, bättre diagnos sökte jag upp en annan läkare på ett mycket större sjukhus, där de riktiga experterna fanns att finna. Efter yttligare en gastroskopi kom man fram till att diagnosen var felaktig, men att det heller inte fanns något annat att kalla problemet. Men det som de hittade visade att jag inte hade ljugit, det visade att problemet jag påstod mig ha faktiskt existerade – frätskadorna hade börjat klättra uppåt, från magen och upp i matstrupen. Dessa går det inte att göra någonting åt och om de tar sig tillräckligt högt kommer fler problem att tillstöta, med andra, större komplikationer. Medicin mot detta finns, såklart, halsbränna är något de allra flesta av människor upplever från gång till gång. Fast varje dag, hela dagen, hela kvällen, i fem år; man tröttnar. Med mediciner försvann det till viss del, men biverkningarna var ett faktum och dessa krävde i sig medicin för att lindras, inte försvinna, utan lindras. Dessutom hjälpte varje medicin i regel tre månader innan den slutade att fungera.
Jag hade kunnat sluta ta den, jag hade ebbat ut halsbrännamedicinen för några veckor sedan. Klarade mig ändå. Och jag klarar mig fortfarande, fast halsbrännan är oändlig, jag har slutat bry mig. Men så kan jag inte heller tänka, för att frätskadorna är något man ska ta hänsyn till som det verkar. Jag vet hur framtiden med sådana ser ut, och jag vet att det inte är något man vill. Jag måste därför börja ”ebba in” den igen, men jag orkar inte med biverkningarna, de håller mig liggandes varje dag, flera timmar i mörker och ensamhet. Jag orkar inte med medicinerna som medföljer, jag orkar inte det här längre. Jag vill bara vara frisk, alla säger att jag ska vara så förbannat glad för att jag ”ju i alla fall har hälsan”. Detta antar jag baserar sig på det faktum att jag står upp och har hår på huvudet, för annars är det ju bara en jävligt ointelligent sak att säga. För att förknippa mig med hälsa, det är ju som att ta en ekorre för en räv.
Nej. Jag orkar inte längre. Jag vill inte längre. Vad som är så hemskt är att ingen bryr sig, det finns ingen hänsyn att ta, det finns inget andra kan (eller vill) göra. Fast det skulle såklart hjälpa om andra försökte, men det här är så jävla värdelöst. Jag är inte tillräckligt sjuk för att klassas som sjuk, och bör därför inte tas till hänsyn, men jag kommer aldrig någonsin att klassas som frisk, heller. Jag måste försöka skjuta bort tankarna och ta mig igenom dagen ändå. Trots att jag vet att det aldrig kommer att ske, önskar jag att jag bara kunde vara som alla andra. Jag vet att det inte säger så mycket, ingen är som alla andra. Det är ett begrepp som inte finns egentligen. Men jag skulle vilja kunna gå en vecka utan att åka till sjukhuset, jag skulle vilja gå en månad utan att de ska ta en massa jävla prover och gärna vilja se att de dumma remisserna skickades till någon annan i stället för mig.
Jag önskar att någon ville lyfta upp mig, hålla om mig hårt och säga att det inte är någon fara. Och sedan ta mig härifrån, väcka mig och säga att det här bara är en mardröm. Att det är inte såhär det är egentligen.
Jag vet att jag verkligen inte borde klaga. Jag vet att jag borde klara det här, att jag borde klara mig själv. Att jag borde finna mig i det, att jag borde ha vant mig vid mitt sjuka liv. Att jag ska ha slutat bry mig om alla mediciner, att jag ska se positivt på att en dag kanske kunna bli frisk. Jag vet inte ens varför någon ens bemödar sig med att använda den meningen, alla vet att jag inte kommer att bli frisk. Att såhär kommer mitt liv alltid att se ut. Förhoppningen är väl då att anorexian ska vara borta. Men egentligen, så stor betydelse har den ju inte, jag kommer ju inte bli frisk utan den, heller.
Jag orkar inte tänka längre. Jag vill bara somna om här i mitt trygga mörker. Fast det kan jag ju inte, såklart.
/lina
När rädslan kom
fredag, februari 17th, 2012En sak jag aldrig förstått (innan jag fick se anorexia från insidan), eller en utav många saker förstås, är hur vissa kunde vara rädda för mat. Att de inte ville äta, det förstod jag ju någorlunda, men inte hur de kunde vara rädda. På riktigt, liksom. Jag trodde det bara var något tjablaha de monterat ihop för att få uppmärksamhet. Och kanske är det så för vissa, jag vet inte allt, men vad jag vet nu är att rädslan faktiskt kan finnas där, på riktigt. Fortfarande förstår jag inte hur denna rädsla överhuvudtaget kan uppstå, vad den grundar sig på. Fast det är nog lite upp till var och en, en självklar anledning till rädsla är ju såklart viktuppgång, att bli tjock; en självklar rädsla hos många anorektiker. Vissa är rädda för att inte kunna kontrollera sig när de väl börjat äta, att falla offer för sin eventuella hunger; även det relativt förståeligt. Men vad är jag så rädd för? Ja, lite rädd är jag för att gå upp i vikt, men jag är inte sjukligt rädd för detta utan försöker tänka på annat så gott det går. Att bli tjock då? Jo, men det är jag rädd för, men inte så sjukligt mycket där heller faktiskt. Mer ledsen över mitt allt mer normaliserande utseende än rädd för det. Att tappa kontrollen? Vafan, om jag från början haft kontrollen skulle jag för tusan ätit. Nej, det är inte heller vad det rör sig om. Så vad tusan är det som får mig att vara så livrädd dag ut och dag in? Jag har ju redan konstaterat vad det inte är.
Matfobi. Tja, varför inte? Grädde på moset har man väl hört talas om förut. Kanske en dålig metafor i sammanhanget? Förlåt.
/lina
Viljan av ljus
fredag, februari 17th, 2012
Nu har jag ett sånt där ögonblick igen, när situationen och lösning är båda två glasklara. Vägen dit får jag för mig vara enkel, något som tar en eftermiddag och en eftermiddag bara, jag har nog lite fel men fel med rätt inställning. För jag vet inte att det kommer vara svårt, nästintill omöjligt, jag kan inte veta att jag inte kommer fixa det här snabbt, det kan ingen veta. Det är alltså fullt möjligt att det går snabbt för min del!
Men återigen är det här ett sådant ögonblick där allt känns glasklart. Jag har haft sådana här stunder förut, och kommer med största säkerhet att ha dem igen; det gör dem varken mindre betydelsefulla eller mindre underbara. Logiskt sett vet jag ju att anorexia är en svår sjukdom att bota, många blir inte helt botade ens utan bara hjälpta, och för den sjuke som blir frisk tar det tid. Tid och ansträngning, mod och envishet. Att inte ens inse att man är sjuk är vanligt för anorexia, och kanske är det just därför dessa ögonblick känns så underbara, de är som små minneslappar av mitt till synes friska liv, det som inte innehöll anorexia.
Just nu vill jag, just nu vill jag så mycket. Det känns som att jag kan göra allt för att bli frisk, som att jag är redo att göra vad som krävs; äta alla mål mat, följa Mat För En Dag utan och innan och till och med börja äta i skolan igen så småningom, jag är till och med helt okej med att gå upp i vikt om det innebär en vardag utan minsta glimt av anorexia.
Jag vet ju att imorgon kommer jag att ha ändrat mig. Imorgon kommer jag inte att vilja äta frukost, inte lunch, inte mellanmål och definitivt inte kvällsmat. Allt detta vet jag, men för stunden vill jag bara låta känslan av att vara frisk få leva kvar i mig. Det är som att tänka sig en solig strand mitt i sommaren när man är förfrusen i snö, det är en underbar känsla.
/lina
En känsla av lugn
onsdag, februari 15th, 2012Idag har varit en väldigt bra dag av någon anledning. Sjukskriven från skolan, så jag kan välja och vraka vilka lektioner jag vill gå på, idag blev det bara en och så matteprovet. Matteprovet gick, till skillnad mot vad jag trott, jättebra! Andra delen skriver jag imorgon, men jag är lättad över att den första halvan gick så pass bra. Jag har i alla fall en plan nu, främst gällande skolan. Jag ska först försöka göra alla prov och lämna in alla papper och skit till berörda lärare, sedan ska jag vara hemma nästa vecka och såklart under lovveckan. Saker och ting har sakta börjat vända, men lite tid borta från skolan känns ändå nödvändig. Mötet med skolan är på fredag, det känns inte som så långt bort längre. Fast nu måste jag plugga, jag ska ha läst ut en bok på engelskan och förväntas hålla en muntlig redovisning av den imorgon. Ojdå.
/lina