Klockan är nu tre minuter i fyra och jag har ännu inte somnat. Fast att jag är vaken är väl kanske inte något jättemysterium, jag har vänt ganska skapligt på dygnet nu när jag väl kunnat. Så jag kan inte ens skylla det här på ångesten haha, nej, bara på mig själv tyvärr ^^
Fortfarande ingen ångest, men jag har tänkt lite. Vad annars ska man göra under vakentimmar, right? Jag kom fram till att jag antagligen kommer behöva vänja mig vid tanken på att gå upp i vikt. Att stå still i vikt är ju en sak, det har jag till och med börjat tycka är riktigt bra att jag gör, men äter jag normalt igen så kommer jag att gå upp i vikt. Jag kommer fortfarande att vara underviktig, men inte lika grovt. Det låter ju kanske konstigt, men det är jag inte alls bekväm med. Möjligen själva vikten, det är ju trots allt bara siffror som ju tekniskt sett inte gör så jättemycket; men vikten ändras ju sällan utan att kroppen gör det. Jag gillar hur jag ser ut nu, betydligt mer nu än innan i alla fall. Men den logiska, friska Lina finns kvar i mig, starkare nu än tidigare, och jag förstår ju att jag kommer inte bli groteskt stor om jag går upp till normal storlek. När inte ens den minsta storleken passar är det inte ens kul att shoppa längre, även om det i början var kul. Och nu är alla mina kläder för stora; klänningar, byxor, trosor, linnen, tröjor, jackor… ändå kan jag inte tycka att jag blivit så mycket mindre. Logiskt sett förstår jag ju det, men jag kan inte tycka det egentligen.
Jag kan föreställa mig frisk, hur jag kommer se ut, hur jag kommer att må och hur annorlunda allting kommer att vara, hur glad jag kommer att vara och hur allting har ordnat sig. Jag föreställer mig en framtid där jag mår bra. Det är kanske inte så mycket att begära? De sista sex åren har varit ganska träliga. Ganska väldigt träliga. Är drömmen om välmående naiv eller rimlig? Det återstår väl att se. Dock har jag lyckats vända ganska många naiva drömmar till rimlighet, till verklighet. Jag kan se mig själv i framtiden som fin, även om jag då har gått upp allt jag förlorat i vikt. Men att klara av att gå upp allt? Det är ju en helt annan sak. Vägen dit är ju det svåra, målet sen kan ju vara jävligt enkelt i jämförelse.
En annan sak jag tänkte lite på är det här med risken för återfall. Uppenbarligen har jag rätt faktorer för att ‘lyckas’ få anorexia, både miljömässigt och biologiskt sett. Jag har uthålligheten, envisheten och diciplinen – egenskaper som ju är fantastiska, men inte nu. Verkligen inte nu. Dock kommer ju dessa att kvarstå, och även om orsaken till anorexian försvinner kommer ju risken finnas där hela livet. Så fort något går fel, så fort jag mår dåligt, kommer anorexian att finnas där. Frågan är ju hur mycket den kommer att synas. Kommer jag kunna strunta i den? Det är väl antagligen det de kommer att lära mig på ätstörningsenheten. Det är väl det jag hoppas på, i alla fall. Men poängen: anorexian kommer alltid vara en liten del av mig, oavsett hur frisk jag blir, tankarna kommer alltid att finnas till hands om jag inte mår bra. Många med anorexia tenderar att hamna på en liten övervikt när de är helt friska, av den anledningen (antar jag) att maten inte längre är något förbjudet utan i stället något som bör avnjutas. Åtminstone i mitt fall har jag märkt att hungern är en ganska mäktig kraft trots allt, att äta lite två gånger om dagen är fan så mycket svårare än att fasta i tre dagar! Jag har märkt av mig själv att jag småäter mig igenom dagarna, när maten inte är lika förbjuden försöker kroppen göra allt den kan för att återställa åtminstone några näringsvärden, några saltbalanser. Den tror att den inte kommer ha samma tillgång till mat och överdriver den därför, för att överleva. Verkar ju logiskt, men det är antagligen därför så många blir smått överviktiga.
Jag vill inte hamna på smått överviktig. Och jag har tänkt, för att lugna mig, att i värsta fall så kan jag ju träna lite mer i så fall och gå ner dessa extra kilon. För att jag ju då kommer att vara frisk. Men jag kommer ju aldrig kunna banta igen, förmodligen aldrig någonsin igen. Det börjar ju alltid med att gå ner ett kilo, kanske två. Sedan tre, sedan fyra. Innan man vet ordet av är det tio kilo och femton kilo och maten blir allt mindre, träningen mer intensiv, ingenting räcker, det är aldrig tillräckligt bra och ja, där har du det; anorexia nervosa. Jag inbillar mig att jag kommer vara frisk då, att det kommer att gå bra att bara tappa några få kilo för att bli smal då. Att jag kommer kunna lägga band på mig själv. Att jag kommer att veta när jag ska sluta. När det räcker. Varför skulle jag kunna då och inte nu? Jag var trots allt frisk innan jag blev sjuk den här gången också.
Nej, ska man sluta röka kan man inte feströka, alkoholister kan inte dricka bara på helgerna, anorektiker kan inte ‘bara gå ner två kilo’.
Jag saknar dagarna då alla var glada åt min viktnedgång. När alla ansåg att jag bara blev finare ju smalare jag blev, ju mer vikt jag tappade. Hur skulle jag förstå att det fanns en gräns då beröm skulle komma att bli klagomål?
Klockan är halv fem och jag är hungrig och mitt rum är varmt och jag kan knappt andas. Hungern är fortfarande en instink jag inte vet vad jag ska göra med, den säger mig ingenting, den bara är där och gör mig något handlingsförlamad av energibrist. Kanske kan somna då? Har ju onekligen lärt mig att somna hungrig. Fan. Jag vet inte. Måste öppna fönstret innan jag dör av värmeslag/syrebrist. Hoppas ni sover gott åtmistone.
/lina