Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Archive for the ‘Anorexia nervosa’ Category

Nya insikter

lördag, februari 25th, 2012

Idag har varit en ganska händelserik dag, inte så pass att jag gjort speciellt mycket; mina föräldrar och jag åkte till Skinnskatteberg där vi åt korv och pommes frittes på ett litet krypin. Väldigt gott förvisso! Men det var inte därför jag kallar dagen händelserik; utan för att jag under tidens gång lyckats nå en hel del värdefulla insikter. Ni kommer kanske tycka de låter dumma, självklara, men för mig har de alltid varit innehållslösa ord och ingenting mer än vacker prydnad i texter ibland. Jag tänkte skriva en liten lista!

  1. Det viktigaste är att man som människa mår bra, inte hur man nödvändigtvis ser ut just i tillfället.
  2. Man behöver inte vara lika smal som en anorektiker för att vara ‘fin’. Vissa, exempelvis jag, passar inte alls i det.
  3. Storlekar på kläder har ingen egentligen betydelse, utan är endast till för dig som konsument, för att hjälpa dig så du slipper prova på alla kläder i butiken. De är ingen förolämpning, de säger helt enkelt vad som passar dig bäst.
  4. Vikt och BMI spelar ingen roll heller, de är bara siffror. Ingen kommer att tycka bättre om mig för att mitt BMI är 17 och inte 20.
  5. Utseendet kan vara väldigt fint även om vikten inte är -30 kg.
  6. UTSTRÅLNINGEN ÄR VIKTIGARE ÄN ALLT ANNAT!

Den sjätte insikten är nog den viktigaste. Den säger att om man lär sig tycka om sig själv, utstrålar man det, och andra gör det också. Vikten och utsidan har alltså ingenting med någonting alls att göra, egentligen! Jag ska nog skriva ut listan och sätta den i pannan, tror jag.
/lina

Femton procent batteri kvar och 180° varmt

lördag, februari 25th, 2012

Klockan är nu tre minuter i fyra och jag har ännu inte somnat. Fast att jag är vaken är väl kanske inte något jättemysterium, jag har vänt ganska skapligt på dygnet nu när jag väl kunnat. Så jag kan inte ens skylla det här på ångesten haha, nej, bara på mig själv tyvärr ^^

Fortfarande ingen ångest, men jag har tänkt lite. Vad annars ska man göra under vakentimmar, right? Jag kom fram till att jag antagligen kommer behöva vänja mig vid tanken på att gå upp i vikt. Att stå still i vikt är ju en sak, det har jag till och med börjat tycka är riktigt bra att jag gör, men äter jag normalt igen så kommer jag att gå upp i vikt. Jag kommer fortfarande att vara underviktig, men inte lika grovt. Det låter ju kanske konstigt, men det är jag inte alls bekväm med. Möjligen själva vikten, det är ju trots allt bara siffror som ju tekniskt sett inte gör så jättemycket; men vikten ändras ju sällan utan att kroppen gör det. Jag gillar hur jag ser ut nu, betydligt mer nu än innan i alla fall. Men den logiska, friska Lina finns kvar i mig, starkare nu än tidigare, och jag förstår ju att jag kommer inte bli groteskt stor om jag går upp till normal storlek. När inte ens den minsta storleken passar är det inte ens kul att shoppa längre, även om det i början var kul. Och nu är alla mina kläder för stora; klänningar, byxor, trosor, linnen, tröjor, jackor… ändå kan jag inte tycka att jag blivit så mycket mindre. Logiskt sett förstår jag ju det, men jag kan inte tycka det egentligen.

Jag kan föreställa mig frisk, hur jag kommer se ut, hur jag kommer att må och hur annorlunda allting kommer att vara, hur glad jag kommer att vara och hur allting har ordnat sig. Jag föreställer mig en framtid där jag mår bra. Det är kanske inte så mycket att begära? De sista sex åren har varit ganska träliga. Ganska väldigt träliga. Är drömmen om välmående naiv eller rimlig? Det återstår väl att se. Dock har jag lyckats vända ganska många naiva drömmar till rimlighet, till verklighet. Jag kan se mig själv i framtiden som fin, även om jag då har gått upp allt jag förlorat i vikt. Men att klara av att gå upp allt? Det är ju en helt annan sak. Vägen dit är ju det svåra, målet sen kan ju vara jävligt enkelt i jämförelse.

En annan sak jag tänkte lite på är det här med risken för återfall. Uppenbarligen har jag rätt faktorer för att ‘lyckas’ få anorexia, både miljömässigt och biologiskt sett. Jag har uthålligheten, envisheten och diciplinen – egenskaper som ju är fantastiska, men inte nu. Verkligen inte nu. Dock kommer ju dessa att kvarstå, och även om orsaken till anorexian försvinner kommer ju risken finnas där hela livet. Så fort något går fel, så fort jag mår dåligt, kommer anorexian att finnas där. Frågan är ju hur mycket den kommer att synas. Kommer jag kunna strunta i den? Det är väl antagligen det de kommer att lära mig på ätstörningsenheten. Det är väl det jag hoppas på, i alla fall. Men poängen: anorexian kommer alltid vara en liten del av mig, oavsett hur frisk jag blir, tankarna kommer alltid att finnas till hands om jag inte mår bra. Många med anorexia tenderar att hamna på en liten övervikt när de är helt friska, av den anledningen (antar jag) att maten inte längre är något förbjudet utan i stället något som bör avnjutas. Åtminstone i mitt fall har jag märkt att hungern är en ganska mäktig kraft trots allt, att äta lite två gånger om dagen är fan så mycket svårare än att fasta i tre dagar! Jag har märkt av mig själv att jag småäter mig igenom dagarna, när maten inte är lika förbjuden försöker kroppen göra allt den kan för att återställa åtminstone några näringsvärden, några saltbalanser. Den tror att den inte kommer ha samma tillgång till mat och överdriver den därför, för att överleva. Verkar ju logiskt, men det är antagligen därför så många blir smått överviktiga.

Jag vill inte hamna på smått överviktig. Och jag har tänkt, för att lugna mig, att i värsta fall så kan jag ju träna lite mer i så fall och gå ner dessa extra kilon. För att jag ju då kommer att vara frisk. Men jag kommer ju aldrig kunna banta igen, förmodligen aldrig någonsin igen. Det börjar ju alltid med att gå ner ett kilo, kanske två. Sedan tre, sedan fyra. Innan man vet ordet av är det tio kilo och femton kilo och maten blir allt mindre, träningen mer intensiv, ingenting räcker, det är aldrig tillräckligt bra och ja, där har du det; anorexia nervosa. Jag inbillar mig att jag kommer vara frisk då, att det kommer att gå bra att bara tappa några få kilo för att bli smal då. Att jag kommer kunna lägga band på mig själv. Att jag kommer att veta när jag ska sluta. När det räcker. Varför skulle jag kunna då och inte nu? Jag var trots allt frisk innan jag blev sjuk den här gången också.

Nej, ska man sluta röka kan man inte feströka, alkoholister kan inte dricka bara på helgerna, anorektiker kan inte ‘bara gå ner två kilo’.

Jag saknar dagarna då alla var glada åt min viktnedgång. När alla ansåg att jag bara blev finare ju smalare jag blev, ju mer vikt jag tappade. Hur skulle jag förstå att det fanns en gräns då beröm skulle komma att bli klagomål?

Klockan är halv fem och jag är hungrig och mitt rum är varmt och jag kan knappt andas. Hungern är fortfarande en instink jag inte vet vad jag ska göra med, den säger mig ingenting, den bara är där och gör mig något handlingsförlamad av energibrist. Kanske kan somna då? Har ju onekligen lärt mig att somna hungrig. Fan. Jag vet inte. Måste öppna fönstret innan jag dör av värmeslag/syrebrist. Hoppas ni sover gott åtmistone.
/lina

Nästan perfekt, som Lars Winnerbäck sade

lördag, februari 25th, 2012

(Lars Winnerbäck har gjort låten ‘Nästan Perfekt’, därav titeln, fotnot). Idag har i varje fall varit en ganska perfekt dag! På alla sätt och vis kan jag nog påstå. Det började som sagt med underbart väder, och även om solen inte sken direkt på oss när vi var ute på vår promenad var det ändå förhållandevis varmt och för första gången på fyra månader har jag kunnat lämna dunjackan hemma! Innan jag fick anorexia har jag aldrig varit särskilt frusen, och har därför aldrig behövt en dunjacka, därför kändes det extra skönt att kunna lämna den bakom mig. Istället fungerade jeansjackan utmärkt! Det var riktigt underbart faktiskt. Att promenera var ganska jobbigt efter ett tag, har ju för det mesta varit stilla i några veckor, men det fina vädret gjorde en bra inverkan. Fåglarna kvittrade, snön smälte och forsarna porlade i skogen för att driva bort den uppvärmda isen. Gräset är grönt igen, åtminstone gulbrunt och det luktar verkligen vår. Allting är fantastiskt.

Jag har dessutom ätit väldigt bra idag, precis som de flesta gör på fredagskvällar en hel del godis och annat; till en början lite tveksam, var tvungen att överväga varje bit och hela tiden rabbla i huvudet vad jag tidigare ätit och hur långt jag gått för att få en uppfattning om antalet kalorier jag har fått i mig och antalet jag förbränt och… jag fick ont i huvudet, jag slutade räkna och tänka och bara åt. Och tänka sig, jag lever än! :D

Idag har varit en riktigt bra dag, en riktigt riktigt bra dag. Vi gick till skolan och hämtade resten av mina böcker, nu ekar mitt skåp tomt. Det kändes lite ledsamt att se hur tomt det blev, lite som att min tid där var över. Och byter jag skola är det ju lite så nästan. Vi får se, att byta skola är ingenting jag egentligen i grund och botten vill göra, men förändring är tydligen ganska viktigt i rehabiliteringsprocessen, det är en nyckelsten till att bli frisk. Om inte att bli frisk, så att stanna frisk. Risken för återfall är stor och jag vill inte se tillbaka på tiden då jag hade ett val som skulle kunnat varit avgörande; jag skulle inte förlåta mig själv i första taget om jag varit medveten om risken men valt att chansa. Det är inte värt att chansa med livet som insats.

Nu känns det riktigt bra faktiskt. Riktigt jävla bra, ingen ångest, inget dåligt alls! Just idag är det en väldigt väldigt bra dag. Jag hoppas jag ser flera utav dessa.
/lina

Underbar dag!

fredag, februari 24th, 2012

Februari, 2012Kläder of the day (vår ju!!)Idag blev jag väckt av, förutom någon jävel med en väldigt högljudd byggarbetsmaskin, solsken och varma brisar! Det var väldigt länge sedan luften var fylld av vår och hoppfullhet och vet ni det bästa av allt? Jag är precis just idag tillräckligt stark för att få gå en promenad i det underbara vädret!! Inte ensam och vi får gå långsamt, såklart, men det gör inte mig någonting, bara jag får lite ny luft i mina lungor… Jag älskar våren, nu är jag riktigt lycklig! :D
/lina

Kvällsfrustration

torsdag, februari 23rd, 2012

Jag var ganska säker på att den skulle komma ikväll igen, min vän Ångesten. Fast inte riktigt, det är inte riktigt ångest jag känner, det är mer som… frustration kanske? Jag vete fan rent utsagt. Ångrar inte direkt att jag åt ”bra” idag, men önskar att jag kunde få bort det, promenera, springa, boxas ja vad som bara jag får bort känslan! Att sitta still känns jobbigt när jag vet att jag ätit. Jag vet att jag måste gå upp i vikt, det vet jag. Men att bara sitta här och vänta och låta det hända…? Ingen vill sitta och vänta på kaoset. Tror inte människorna som jobbade på World Trade Center i USA bara skulle ha suttit där och väntat om de vetat att flygplanen var på väg. Hård jämförelse, jag vet, men det är så det känns.

Jag vet att jag måste hålla fokus. Ha skygglappar, blicka rakt fram och rakt fram bara. På framtiden. På när jag blir frisk. Framåt, framåt, framåt… det är inte det att jag tänker tillbaka, för det gör jag inte. Verkligen inte. Men framtiden är en bit av hjärnan som biologiskt blir påverkad av svält; däribland även minne och koncentrationsförmåga. Mitt perspektiv rör sig om max en dag, från kväll till kväll, inte mer. Allting är så relativt. Jag kan inte säga om jag kommer att kunna hitta på någonting imorgon, eftersom jag inte vet om jag kommer att orka ur sängen. Inte heller nästa vecka, eftersom jag inte vet om jag kommer ha slutat äta igen. Min lärare frågade mig om Irland, när jag vet om jag kommer att kunna följa med. Vet jag nästa vecka? Absolut inte, jag kommer knappt ha en chansning samma morgon!

Det känns som om det här hamnar fel. Lärare hör av sig med läxuppgifter, och jag har lite böcker kvar i skolan. Flera utgår ifrån att jag ändå kommer vara i skolan under hela sjukskrivningen, och att jag kommer att vara kapabel att skriva prov på flera hela kapitel. ”Ingen press alls, det viktigaste är att du blir frisk!”. Ha, jo, knappast. Jag kan inte vara borta från skolan, kan inte vara där. Orkar inte vara på sjukhuset, måste vara där.

Det finns ingenting jag kan göra. Ingenting jag kan kontrollera. Utom maten. Att inte äta, det kan jag, det är möjligt för mig att kontrollera. Jag vill verkligen kunna kontrollera åtminstone en grej; även om det innebär att jag slutar äta. Igen. Tanken verkar ha slagit flera, eftersom man har gömt min medicin. Man litar inte på mig längre. Eller, man litar på mig, på mig Lina Öhlander, men man litar inte på mig, anorektikern. Man tror att anorektikern skulle föredra döden framför att bli frisk. Skulle hon? Eller, rättare sagt, skulle jag? Nej. Nej. Jag är inte så pass svag. Jag kan klara det här. Hoppas jag. Det är svårt. Jag vet inte vilken sida jag ska slåss emot, jag vet inte vem som är den goda och den onda, jag vet inte! Att lyssna på båda driver mig till vansinne!!
/lina

Dagen jag aldrig trodde jag skulle få se

torsdag, februari 23rd, 2012

(Arkivbild från november 2011)November, 2011
Ikväll åt jag min första riktiga portion mat. Till och med i sällskap av båda mina föräldrar, sittandes vid köksbordet. Det låter kanske som en barnslig sak att hänga upp sig på, något som är självklart, men det är inte det för mig (förmodligen inte för någon med anorexia) och jag har fortfarande ingen ångest. Förmodligen kommer den senare, men jag har fortfarande kvar medicin (som vi hämtade ut mer av idag). Vad som än kommer, kan jag hantera det. Det är en stor känsla att veta att jag kan kontrollera Anorexia, som jag vet har tagit många liv. Det är lite som att ha kontroll på Voldemort för er som känner till Harry Potter.

Det här funkar nog ändå. Fast jag är lite rädd för att se hur jag ser ut, jag kommer tro och tycka att jag är jättetjock bara för att jag har börjat äta igen. Det är förmodligen inte fallet men det är vad jag kommer att se. Jag är orolig att det ska få mig att byta riktning.
Men det konstigaste är ändå att jag är glad över att jag åt. Jag skäms inte ens för det. Det trodde jag aldrig skulle hända igen, än mindre såhär tidigt. Livet är fullt av överraskningar. Och ödet har sina vägar.
/lina

Några små tips

torsdag, februari 23rd, 2012

Hej igen!
Jag skrev ju i första inlägget har jag för mig att jag ville vara till hjälp för andra, det har dock visat sig vara svårare än jag trodde; för det är väl ändå ingen bra idé att följa den höna med sand i ögonen, right? Hursomhelst har jag kommit på en del saker idag som hjälper mig framåt i varje fall, och som kanske även hjälper någon mer!

  1. Om det finns någon våg, göm den – vikten säger ändå inte så mycket om utseendet!
  2. Jag tycker det är mycket enklare att äta småsaker än riktig mat, men har även märkt att vanlig mat fungerar om den är i småbitar; exempelvis pizzabitar som man kan värma, eller pannkaksbitar, eller en varmkorv, ja ni förstår.
  3. Om skräck för att ”bli tjock” finns, bär inte tajta kläder i så fall; i mitt eget fall blir jag bara ledsen för jag tror att vad jag ser i spegeln är fett eller liknande, dock är det ett höftben; man kan bli ordentligt lurad. Dessutom slipper man gå omkring och försöka känna efter hur ”tjock” man är. För mig underlättar det med mjukiskläder.
  4. Om du räknar kalorier, SLUTA MED DET! Det är såååå mycket svårare att räkna kalorierna, oavsett om du försöker gå upp, eller ner, eller bara stanna, i vikt. Allting blir svårare och jobbigare och till slut blir det bara hysterisk mani av det hela. Tro mig – jag vet.
  5. Många döper också ”den sjuka sidan” till något, oftast fantasilöst så som Ana, för att lättare kunna skilja på frisk och sjuk antar jag. Jag förstod inte detta först men det gör jag nu, och jag tror det kan hjälpa. Jag har dock inte gjort det, är för jäkla envis haha, men jag har också börjat skilja tankarna åt, sorterat dem till sjuk och frisk och på så sätt fått mer insikt i vem som är vem och vem jag borde lyssna och följa.
  6. Sysselsätt dig med något. Jag städade mitt rum i tre timmar och (tragiskt som det låter) har jag nog inte mått bättre på flera månader! Det kan ju vara något roligare också såklart. Men jag mådde så himla mycket bättre av att inte tänka på anorexian eller mitt utseende eller mat just dessa timmarna.
  7. Och ett sista tips, försök att inte bli arg eller känna dig förrådd eller sviken, om någon säger till dig att äta mer, om de blir arga, oroliga, ledsna. De bryr sig, de vill dig väl. Jag vet att det är svårt. Jag blir fortfarande arg ibland när någon uttrycker sin oro, eller lägger sig i matvanor, drickvanor. Det gör mig förbannad ibland, men jag försöker tänka att de bryr sig, det är därför. De vill inte skada mig, de vill hjälpa mig. Allt det här blir enklare att förstå och ta till sig när man förstått att psyket hos en anorektiker består just av två sidor; en sjuk och en frisk. Vet man om att den friska sidan inte är den sjuka, finns det en chans att ändå beröra den.

Några små tips, som verkligen hjälpte mig när jag väl kom på dem, eller läste dem, eller på annat sätt hittade dem :) Hoppas de kan ha hjälpt er också på något sätt!
/lina

Dålig start på dagen

torsdag, februari 23rd, 2012

Vaknade med ångest idag, det kan jag inte minnas att jag gjort tidigare. Kan ju kanske vara så att medicinen släppte och ångesten återvände, en gissning för att jag vet inte. Jag vet bara att ångesten får mig att skämmas för att jag åt ”så mycket” igår, och den får mig att vilja sluta fortsätta. Jag känner att jag är hungrig, men har ingen som helst impuls av att äta. De säger att det krävs ett väldigt disciplin för att kunna få anorexia, och för att sedan vidarutveckla den, och att väldigt få klarar av det. Så lite stolt känner jag mig ju ändå, för att det här bevisar ju hur otroligt starkt psyke jag har; bara det att jag använder det ju helt fel.

Jag vet någonstans att det är värt att fortsätta, det kommer att vara ett bättre liv när jag är frisk igen. Okej, just nu kan jag inte säga att jag vet det, eller att jag tror det, men i den här situationen tänker jag att jag följer den väg som verkar absolut svårast och tuffast, så blir det nog rätt och bra så småningom. Och i det här fallet, innebär det att äta. För jag kan knappt tänka mig något svårare.

Just nu idag skriver min klass det sista fysikprovet för kursen. Just idag får de information om framtidens val, och jag ligger hemma. Ligger hemma för att må bra och för att äta men jag mår nästan sämre än jag gjorde i skolan idag. Lite ironiskt att jag missar föreläsningen om framtiden.
/lina

Ångestfyllda nätter

onsdag, februari 22nd, 2012

Jag visste att det skulle bli såhär; men ändå är jag sällan beredd på det, inte redo. Ångest är ingenting farligt. Inte egentligen, det är bara jävligt obehagligt, det är vad det är. Fruktansvärt, men ofarligt. Det känns inte ofarligt. Det är svårt att beskriva hur det känns, allting liksom låser sig bara; pulsen slår snabbare, musklerna darrar och blicken stint fokuserad. Känner allting och absolut ingenting på samma gång. Fast jag har ju medicin, som ska få det att släppa; eller också slå ut en flodhäst. Den har verkligen samma effekt. Men att vara utslagen innebär ju att sova och även om det är drömlöst är det bättre än det här. Jag ångrar mina val av att äta, och jag försöker minnas min tidigare beslutsamhet, men det är svårt och tankarna fungerar ännu sämre under ångesten än vanligt. Jag sa att jag var stark, att jag kunde ta mig ur det här, att jag kunde stå emot. Att jag skulle kämpa. Nu får jag fanimej visa att jag faktiskt menade mina ord. Jag och min stora käft.
/lina

Kalla pannkakor

onsdag, februari 22nd, 2012

Nu sitter jag här med kvällsmat bredvid mig. Jag sitter faktiskt vid mitt skrivbord och äter, till skillnad från på mitt golv som jag brukar. Jag känner mig inte lika rädd för maten som vanligt, men det känns konstigt att tänka att jag snart ska äta den. Det är kalla pannkakor, eftersom jag av någon anledning inte verkar kunna äta varm kvällsmat. Vi har därför kylt pannkakorna. Det är kanske därför jag inte är lika rädd? Jag vet inte. Men det känns jättekonstigt, och jobbigt. Jag vet ju att jag måste äta, att jag måste gå upp i vikt. Jag vet det. Och jag vet att jag ändå inte kommer att gå upp i vikt för jag äter ändå för lite, med eller utan dessa pannkakor. Det bara känns konstigt, har ju ätit lunch idag. Att äta två ”stora mål” om dagen känns jätteskumt, väldigt väldigt avlägset. Nästan så att jag inte minns att jag någonsin gjort det tidigare. Fast å andra sidan är mitt minne så kraftigt påverkat av svälten att jag nästan inte minns gårdagen, heller.

Egentligen så förstår jag inte varför jag borde äta nu. Inte hungrig, inte törstig, inte sugen, inte trött, ingenting. Ingen som helst anledning till att äta, egentligen. Fast ”jag borde” ju. Såklart. Fast det känns jävligt onödigt, och väldigt väldigt konstigt.
/lina


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu