Så nu är det natt igen. Jag är osäker på ifall ni som läser verkligen VERKLIGEN förstått hur mycket jag avskyr dem; så jag vill vara säker på att ni verkligen gör det.
Jag hatar dem av hela min person. Jag har sällan mått lika dåligt som jag gör de här nätterna, aldrig någonsin varit lika hopplöst uppgiven och utan sällskap lämnad med livsfarliga tankar. Jag bryr mig inte längre, inte om någonting. Viljan finns inte, hoppet finns inte. Bara mörker, inget ljus. På dagarna finns ljusglimtar, med dessa existerar inte i mitt minne nu. Dessa är inte någonting som gör det här värt nåt, det finns ingenting som gör det här okej, eller ens hållbart. OCH DET FINNS INGENTING SOM KAN HJÄLPA MIG UR DET HÄR!!
lina