Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Archive for september 28th, 2012

Fredagseftermiddag

fredag, september 28th, 2012

Jag tänker tillbaka på de senaste åren. Vad har hänt egentligen? Varför gick allt så fel? Varför blev jag sjuk? Hur i helvete överlevde jag?

Mina funderingar är många, och stora. Jag står på gränsen för att bli friskförklarad ifrån cancern nu, och epilepsin är inte lika dominant över vardagen längre. Samtidigt får jag allt svårare att läsa och skriva och jag vet inte varför. Är det anorexian som satt sina spår djupt? Så djupt att jag inte blir bättre? Så djupt att jag blir sämre? Jag måste anstränga mig hårdare.

Jag tänker tillbaka på de senaste månaderna. Jag tänker tillbaka på min gamla klass. Varför lyssnade jag inte? Varför lyssnade jag inte när de sa att jag skulle gå in i väggen, när de sa att jag på något vis var fel? Hade det blivit annorlunda då? Hade jag lyssnat, och gått kvar i trean? Gått kvar i Köping och varit med på fotografierna jag idag är utsuddad på. Hur hade det gått?

Jag saknar min gamla vardag på något sätt. Det enkla, okomplicerade. När det enda som betydde något var skolan, när det enda som fanns var skolan. Det låter kanske sorgligt men det var så enkelt. Idag har jag hundra saker att bolla med samtidigt och skolan är bara en av dem. Den får inte lika mycket tid längre, och jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Jag önskar bittert att jag aldrig blivit sjuk. Att det hade räckt med cancer och epilepsi. Att anorexian kunde ha hållt sig borta. Men det var nog jag. Det var nog jag som drog till mig den, som en lampa drar till sig en fluga; kom…

Jag trodde den skulle rädda mig, anorexian. Få allt det dåliga att sluta, få kanterna att suddas ut och ta bort det onda inuti. Och när jag väl var sjuk så trivdes jag. Inte ens när mina föräldrar grät, inte ens när jag frös som värst, inte ens när läkarna pratade om döden, inte ens när jag hade ont hela tiden, inte ens när hjärtat saktade in, inte ens då var jag onöjd. Hungern i magen kändes inte, törsten i munnen kändes inte. Det fanns dagar då allt snurrade. När jag kunde gå rakt, och sedan var allting uppochner. Jag fick försöka hålla mig uppe genom att hugga tag i väggar och vänta ut det. Jag fick skylla på att ”det händer alla” för mig själv, eftersom ingen någonsin såg detta. Jag sade ingenting till någon, men det skrämde mig. Långt inne i märgen, så skrämde det mig. Vad skulle hända? Är det nu jag åker in och hamnar på sjukhus? Det hände flera gånger och varje gång blev jag lite mer rädd, lite mer vettskrämd. Vad var det här? Förmodligen ingenting. Men jag var inte dum, trots allt. Det var först då jag började förstå livsfaran jag befann mig i, men jag skakade bort den. Jag ville inte se det, jag mådde ju bra nu.

Vikten rasade, jag gick ner mellan ett och två kilo i veckan. Det motsvarade fyra procent av min totala kroppsvikt innan det hela började. Sen en dag tittade jag på vågen: 46. Och då kände jag att det räckte. Och jag började äta igen. Och jag började dricka igen.

Jag vet att man säger att människan blir ”starkare” av motgångar. Att jag är ”så stark” som ”gått igenom så mycket”. Det tror jag inte på riktigt. Fast det är ju klart att det finns ett litet värde i att inte ha stupat när läget varit som hopplösast, att inte ha stupat där många andra gjort det. Kanske var det nödvändigt för mig att möta döden yttligare en gång innan jag förstod livet. Kanske. Men hur många förstår livet? Nu förstår jag livet, jag förstår värdet i var och en av sekunderna vi är givna. Bullshit, eller hur? Men det känns verkligen som att jag vet nu. Vet vad som är viktigt, vad som betyder något. Oavsett detta, har sjukdomen gjort mig så otroligt rastlös och irriterad. Nu har jag tappat ett år. Inte av mitt liv, men av allting annat. Där jag tidigare fanns, är nu ett hål. Ett hål fyllt av tomrum och det är inget särskilt alls med det dära tomrummet. Jag undrar om det där hålrummet fanns där när jag också gjorde det. Antagligen.

Vissa dagar är jag tacksam gentemot sjukdomen, andra dagar avskyr jag den. Idag avskyr jag den. Den både förstörde allt och räddade allt. Den räddade mig, när jag väl blev frisk. Idag hatar jag den för att jag inte orkar som förut. Jag orkar inte med skolan som förut, jag orkar inte ha ett jobb för att få in pengar. Jag orkar inte träna och jag orkar inte studera knappt. Jag vill så mycket, men jag orkar så litet.

/lina


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu