<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?>
<rss version="2.0"
	xmlns:content="http://purl.org/rss/1.0/modules/content/"
	xmlns:wfw="http://wellformedweb.org/CommentAPI/"
	xmlns:dc="http://purl.org/dc/elements/1.1/"
	xmlns:atom="http://www.w3.org/2005/Atom"
	xmlns:sy="http://purl.org/rss/1.0/modules/syndication/"
	xmlns:slash="http://purl.org/rss/1.0/modules/slash/"
	>

<channel>
	<title>Min väg tillbaka &#187; Vardagslivet</title>
	<atom:link href="http://limpskiva.bloggproffs.se/category/vardagslivet/feed/" rel="self" type="application/rss+xml" />
	<link>https://limpskiva.bloggproffs.se</link>
	<description>konsten att le i mörkret</description>
	<lastBuildDate>Sat, 26 Jan 2013 20:32:53 +0000</lastBuildDate>
	<language>sv-SE</language>
	<sy:updatePeriod>hourly</sy:updatePeriod>
	<sy:updateFrequency>1</sy:updateFrequency>
	<generator>http://wordpress.org/?v=3.6</generator>
		<item>
		<title>Återkommande kris</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2013/01/26/aterkommande-kris/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2013/01/26/aterkommande-kris/#comments</comments>
		<pubDate>Sat, 26 Jan 2013 20:32:18 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Anorexia nervosa]]></category>
		<category><![CDATA[Vardagslivet]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=341</guid>
		<description><![CDATA[Anorexia är inte riktigt som en sjukdom, som en sjukdom vilken som helst. Nej, anorexia är mer som en skogsbrand skulle man kunna säga. Det som tar eld brinner ner, sprider sig, skadar. Permanent. Skador läker inte, sjukdomen läker inte. Det som en gång brunnit är förevigt borta eller skadat. Att flytta &#8211; eller fly, [&#8230;]]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p><strong>Anorexia är inte riktigt som</strong> en sjukdom, som en sjukdom vilken som helst. Nej, anorexia är mer som en skogsbrand skulle man kunna säga. Det som tar eld brinner ner, sprider sig, skadar. Permanent. Skador läker inte, sjukdomen läker inte. Det som en gång brunnit är förevigt borta eller skadat.</p>
<p>Att flytta &#8211; eller fly, kanske snarare &#8211; ångrar jag inte. För första gången i mitt liv känner jag mig trygg och som hemma, men det finns dagar då jag ändå ångrar allt. Ångrar sjukdomen, ångrar flytten, ångrar förändringen. Så många saker som hände så snabbt, eller gick det snabbt? Det känns som att allting pågick så länge, men när det väl var dags för avgörande så gick det så snabbt. Som att anorexian smög in över natten och tog allt med storm, tog mig på sängen. Så var det, och så var det inte. Jag har haft anorexia i många år men nog kom den avgörande ändringen över natten.</p>
<p>Min klass tar studenten till sommaren. Beställer studentmössor, går på skolbal, skriver högskoleprovet. Skickar in papper, flyttar, byter skolor, växer upp. Jag ser hur instängt det är där jag tidigare fanns, hur trångt och stelt och grått. Jag ser hur man inte trivs, jag såg hur jag inte trivdes, och ändå längtar jag tillbaka till det där jag hatade, till det där jag ville dö ifrån. Tillbaka till vad, säkerheten? Eller bara för att det alltid varit så? Jag vet inte. Jag kan inte sluta tänka på det, men det gör ont i magen. Inte för att jag ångrar mitt beslut utan för att jag påminns om allt hemskt som hänt där. Trots det så saknar jag det, drömmer jag om det. Vill jag tillbaka? Nej. Men jag önskar ibland att jag aldrig blivit sjuk, och därmed inte heller frisk. Jag tycker inte om att se att kompisarna jag aldrig riktigt fastnade för har parat ihop sig, jag vill inte se att lärarna som en gång tyckte om mig har bytt rampljus. Jag saknar att vara etta, vara först och bäst.</p>
<p>Nu är det inte så, anorexian brände även det. Brände hjärnan, brände förmåga och intelligens. Men är jag sämre? Eller bättre? Eller spelar det ingen roll i det stora hela, är mitt värde detsamma oavsett händelserna?</p>
<p>Kanske är jag bättre, kanske har jag sett mer, upplevt mer, klarat mer. Krigshjälte. Är det någon man vill vara? Eller är det snarare tvärtom, att jag är sämre? Jag vet inte. Faktum är ju att jag inte tar studenten till sommaren, faktum är att jag, en av de bästa i klassen på natur, behövde gå om ett år i skolan. Omständigheterna känns som bortförklaringar, &#8221;jag höll på att dö&#8221; känns inte värdigt nog att säga. Som att det inte spelar roll, som att det inte var därför jag gick om.</p>
<p>Det var väl därför. Det var ju jag som bestämde. Jag som ville ha mer tid, jag som ville återhämta mig, jag som ville må bättre, må bra. Det var ju mitt val. Hur gör det mig då till en &#8221;sämre&#8221; människa? Till en dålig elev? Det borde det väl inte. Ändå verkar jag inte få den där återhämtande effekten, snarare bara den hämmande. Jaja. Det är ju vad det är. Det känns bara jävligt bittert att behöva stå still ett år och inte avancera som jag borde, som jag skulle, som alla andra gör. Jaja.<br />
/lina</p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2013/01/26/aterkommande-kris/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>När varken hopp eller vilja finns</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/04/16/nar-varken-hopp-eller-vilja-finns/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/04/16/nar-varken-hopp-eller-vilja-finns/#comments</comments>
		<pubDate>Mon, 16 Apr 2012 00:30:27 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Vardagslivet]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=333</guid>
		<description><![CDATA[Så nu är det natt igen. Jag är osäker på ifall ni som läser verkligen VERKLIGEN förstått hur mycket jag avskyr dem; så jag vill vara säker på att ni verkligen gör det. Jag hatar dem av hela min person. Jag har sällan mått lika dåligt som jag gör de här nätterna, aldrig någonsin varit [&#8230;]]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p>Så nu är det natt igen. Jag är osäker på ifall ni som läser verkligen VERKLIGEN förstått hur mycket jag avskyr dem; så jag vill vara säker på att ni verkligen gör det.</p>
<p>Jag hatar dem av hela min person. Jag har sällan mått lika dåligt som jag gör de här nätterna, aldrig någonsin varit lika hopplöst uppgiven och utan sällskap lämnad med livsfarliga tankar. Jag bryr mig inte längre, inte om någonting. Viljan finns inte, hoppet finns inte. Bara mörker, inget ljus. På dagarna finns ljusglimtar, med dessa existerar inte i mitt minne nu. Dessa är inte någonting som gör det här värt nåt, det finns ingenting som gör det här okej, eller ens hållbart. OCH DET FINNS <strong><em>INGENTING</em></strong> SOM KAN HJÄLPA MIG UR DET HÄR!!<br />
lina</p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/04/16/nar-varken-hopp-eller-vilja-finns/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Returning back to da life</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/04/15/returning-back-to-da-life/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/04/15/returning-back-to-da-life/#comments</comments>
		<pubDate>Sun, 15 Apr 2012 22:30:02 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Vardagslivet]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=325</guid>
		<description><![CDATA[Suttit med gitarren en stund nu, och jag har skitont i mina fingrar! Efter att man spelat ett tag blir ju huden på fingertopparna tjockare, min har hunnit försvinna och är nu lika som vanligt och det tar tid att få tillbaka den där tjockare huden ^^ men kul i alla fall, ringrosting såklart men [&#8230;]]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p><a href="http://limpskiva.bloggproffs.se/files/2012/04/Bild-2012-04-15-kl.-23.52-3.jpg" rel="lightbox[325]"><img class="alignnone size-full wp-image-328" title="Guitarmoment 2012" src="http://limpskiva.bloggproffs.se/files/2012/04/Bild-2012-04-15-kl.-23.52-3.jpg" alt="" width="640" height="480" /></a></p>
<p>Suttit med gitarren en stund nu, och jag har skitont i mina fingrar! Efter att man spelat ett tag blir ju huden på fingertopparna tjockare, min har hunnit försvinna och är nu lika som vanligt och det tar tid att få tillbaka den där tjockare huden ^^ men kul i alla fall, ringrosting såklart men har kvar taktkänslan åtminstone :D</p>
<p>När jag skriver det här är det den femtonde april. Idag, den femtonde, är det tre år och en månad sedan min klasskompis dog. Jag tänker lite på honom lite då och då, jag undrar hur han har det. Undrar vad som skulle hänt om det inte hade hänt. Jag undrar hur han hade sett ut, hur han hade tänkt. Vad han skulle vilja bli när han &#8221;var stor&#8221;. Jag skulle viljat veta hur hans tänder såg ut efter att han fått tagit ut tandställningen, eller om de hade vunnit den där fotbollstävlingen mot Örebro. Jag tror aldrig matchen avgjordes. Jag tror att den var ganska över när den femtonårige pojken föll till marken och aldrig mer reste sig. Jag tror inget lag vann den matchen.<br />
Ja, jag tänker på honom ibland. Undrar hur han har det.</p>
<p>Det där var sorgligt, men jag är lite sorglig just nu hela jag. De här dagarna som har kommit att bli veckor och månader och år och decennier, de sliter ut mig, och jag orkar inte längre. Allting är uppochner och även om viljan finns där så tryter orken. Skolan fungerar knappt alls, även om jag på något mirakulöst sätt lyckats hålla betygen lika högt som innan, hur nu det ens är möjligt. Jag har mer frånvaro än närvaro och det kommer nog inte alls bli positivt när jag inte föjer med till Irland. Jag är inte orolig faktiskt. Litar blint på min förmåga att knyta ihop alla lösa trådar innan slutet, och jag har två månader på mig, inte ens det. Fast jag orkar inte. Min lärare tyckte jag skulle vara med på triathlon för att behålla mitt betyg. Sedan var hon tvungen att backa när hon insåg själv att jag antagligen INTE skulle kunna springa en mil, cykla 3,5 mil och simma 1 km på fyra timmar när jag knappt ens kan ta mig upp för trappen. Nej, skolan stör mig inte. Jag måste dock skriva visitkorten tills imorgon kom jag på, elevkåren som jag är med i måste försöka snylta/muta till oss nya medlemmar till styrelsen eftersom jag också sticker till hösten. Jag var väl i stort sett deras hopp, och en tjej till. Eftersom mötet förra veckan var frivilligt var det ingen som ville komma, och fungerar inte muffinsutdelningen så var mitt förslag att göra mötet obligatoriskt. Det var det förra året, fast undrar om det egentligen lockade så många. Känns faktiskt lite onödigt att behöva lägga tid på att skriva visitkort som ändå kommer att hamna på golvet överallt i skolan. Miljöaktivist och allt. Jaja, vad gör man inte :)<br />
lina</p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/04/15/returning-back-to-da-life/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Fel riddare på fel häst</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/04/14/fel-riddare-pa-fel-hast/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/04/14/fel-riddare-pa-fel-hast/#comments</comments>
		<pubDate>Fri, 13 Apr 2012 23:30:12 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Vardagslivet]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=313</guid>
		<description><![CDATA[Klockan är halv två. Jag har nog aldrig mått såhär dåligt i hela mitt liv. Och då har jag mått dåligt, det vill jag lova. Jag lovade en kompis att jag skulle slänga kniven och det har jag gjort, vi kom överens om att de få ärren på handlederna mina räckte mer än tillräckligt. Vi [&#8230;]]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p><a href="http://limpskiva.bloggproffs.se/files/2012/04/Skärmavbild-2012-04-14-kl.-01.28.45.png"><img class="alignnone size-full wp-image-314" title="Utställningsfoto, Björkhagen 2012" src="http://limpskiva.bloggproffs.se/files/2012/04/Skärmavbild-2012-04-14-kl.-01.28.45.png" alt="" width="925" height="620" /></a></p>
<p>Klockan är halv två. Jag har nog aldrig mått såhär dåligt i hela mitt liv. Och då har jag mått dåligt, det vill jag lova. Jag lovade en kompis att jag skulle slänga kniven och det har jag gjort, vi kom överens om att de få ärren på handlederna mina räckte mer än tillräckligt. Vi hade rätt.</p>
<p>Just nu önskar jag verkligen att jag inte hade hållit mitt löfte.<br />
Ett ärr kanske inte låter som ett bra hjälpmedel. Och det är ingenting jag skulle rekommendera någon av er att göra! Absolut inte, men ärligt talat, who am I to talk? Några yttligare ärr skulle jag inte brytt mig om ifall de hjälpte mig ur det här just här och nu.</p>
<p>Jag ger blanka fan i allting som på något sätt rör mig eller mitt liv eller min utbildning eller min framtid. Det enda mål jag någonstans i mörkret jag lyckats hitta utan att se det är att ta mig igenom natten. Att vakna upp imorgon bitti. Det är det enda jag vill göra med mitt liv &#8212; jag vill vakna upp i morgon.</p>
<p>Även om jag just nu aldrig någonsin vill vakna upp igen, så tänker jag vakna upp imorgon. Och nästa dag och dagen efter det. Inte för att jag varken vill eller bryr mig nämnvärt, utan för att jag &#8221;borde&#8221;. Dessa &#8221;borde&#8221;:n har styrt stora delar av mitt liv hittills, så varför bryta en trend som &#8221;fungerar&#8221;? Apatisk? Japp. Livslust? Nope. Nån utväg? Bryr mig inte. Nån plan? Bryr mig inte. Någ&#8230; tyst. Tro mig, jag bryr mig inte. Vad frågan än är, kommer svaret att vara att jag inte bryr mig. Och jag kommer att mena det varje gång.<br />
<em>/lina </em></p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/04/14/fel-riddare-pa-fel-hast/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Grande final</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/04/05/grande-final/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/04/05/grande-final/#comments</comments>
		<pubDate>Thu, 05 Apr 2012 00:15:37 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Om Lina Öhlander]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=305</guid>
		<description><![CDATA[Scheeletiden är över. Den är över. Den kommer inte igen. Allt hemskt, allt dåligt och fruktansvärt den tiden hade med sig; det är borta. Passé. Kvar står jag. Jag är kvar. Jag är igenom det. Jag tog mig igenom det. Jag överlevde. Aldrig mer ska det behöva hända. Aldrig aldrig mer. Jag ska försöka lita [&#8230;]]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p>Scheeletiden är över.<br />
Den är över. Den kommer inte igen.</p>
<p>Allt hemskt, allt dåligt och fruktansvärt den tiden hade med sig; det är borta. Passé. Kvar står jag. Jag är kvar. Jag är igenom det. Jag tog mig igenom det. Jag överlevde.</p>
<p>Aldrig mer ska det behöva hända. Aldrig aldrig mer. Jag ska försöka lita på det, jag ska försöka placera marken under mina fötter igen. Jag ska försöka bli den kaxiga lilla ungen jag var innan, nu bara tio år äldre.</p>
<p>Det är borta. Alla ord, alla meningar, alla ord som bara var uttryckta för att såra mig, förstöra mig, smula sönder mig. Och de lyckades. ”Mina bästa vänner”. De är borta, orden är borta, allting är borta.</p>
<p>Jag kan andas igen.</p>
<p>Det var inte mitt fel.<br />
Det var inte mitt fel.<br />
<em>/lina </em></p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/04/05/grande-final/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Ångest ångest ångest&#8230; försvinn, jag ber dig</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/04/04/296/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/04/04/296/#comments</comments>
		<pubDate>Wed, 04 Apr 2012 10:42:19 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Anorexia nervosa]]></category>
		<category><![CDATA[Vardagslivet]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=296</guid>
		<description><![CDATA[Jag klarar inte av den här ångesten. Inte igen, inte igen, inte igen. Faaaaan, varför lämnar den mig inte ifred? Mer epilepsimedicin. &#8221;Lyckligtvis&#8221; fungerar bägge ihop med antidepressiva, bör må något bättre av den. Depressionen har hängt sig kvar sen i Juli och jag börjar bli trött på fanskapet. Ska även börja prata med min [&#8230;]]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p>Jag klarar inte av den här ångesten. Inte igen, inte igen, inte igen. Faaaaan, varför lämnar den mig inte ifred?</p>
<p>Mer epilepsimedicin. &#8221;Lyckligtvis&#8221; fungerar bägge ihop med antidepressiva, bör må något bättre av den. Depressionen har hängt sig kvar sen i Juli och jag börjar bli trött på fanskapet. Ska även börja prata med min psykolog om det på tisdag för att ta livet av den från två anfallspunkter. Krigsstrategi.       F Ö R S V I N N  D I T T  J Ä V L A  E L Ä N D E.</p>
<p>Medicinen gör att jag känner mig ledsen och hopplös. Inte som en bieffekt men mängden får mig att vilja tro det är en mardröm bara. Att jag kommer vakna upp sju år gammal till tiden då jag var frisk, till tiden då jag var problemfri och till tiden då Scheeletiden aldrig hänt. Tiden då jag mådde bra. Tiden för elva år sedan.<br />
Medicin har jag ju dock bara ätit de sista sex åren. Det började som en tablett vid behov, som kom att bli varje dag. Den slutade fungera, nästa medicin slutade fungera och jag har bytt halsbrännamedicinen jag vet inte ens hur många gånger för att försöka hitta NÅGOT som fungerar. Något som hindrar frätskadorna, något som leder till en framtid som inte slutar på ett sjukhus, oförmögen att klara mig själv. Läkarna säger att det blir värre, att frätskadorna klättrar allt högre. Hur länge till innan det är försent? Dock finns ingenting mer jag kan göra. Jag följer regelboken till punkt och pricka, och det känns ju ändå lite bättre att veta att jag verkligen gjort allt i min makt för att motverka sjukdomen. På samma gång vill jag inte att den ska försvinna, jag har ju vant mig vid den medicinen. Och att ta epilepsimedicinen (medicinerna) samtidigt känns inte så farligt om jag tar alla på en gång, då blir de ju som ett bihang liksom och är ju inte grunden till att jag behöver medicin. Om halsbrännan försvinner, försvinner ju också medicin och då blir det ju bara epilepsimedicinerna jag måste äta. De blir ju då grunden för att jag behöver medicin, och det är en jobbig sanning jag inte vill veta av.<br />
Ja. Det började som en tablett. Nu är det femton.</p>
<p>Jag undrar egentligen hur min lever mår av allt det här. Det är ju den som bryter ner all medicin, den var inte tillräckligt stark för cellgifter och den lär ju inte klara av femton tabletter om dagen, som dessutom är starka. I längden lär det inte gå, och vad FAN händer då? Jag är inte villig att donera ett organ, därför är jag heller inte villig att mottaga ett.  Får hoppas att min lever har en lika stark vilja som jag.</p>
<p>Något som på någon nivå ändå är positivt i den här röran är att målet med anorexian för min del inte är att jag ska bli smal, att jag ska få uppmärksamhet. Jag är smal, betydligt smalare än jag var i somras och jag var smal även då. Uppmärksamhet får jag av min kreativa ådra och kickboxningen och betygen. I alla tre är jag högt presterande, och det finner många osannolikt med tanke på hur sjuk jag är och hur dåligt jag mår.<br />
Nej, anorexian försöker så väldigt mycket få bort det jobbiga, den riktiga verkligheten jag väljer att förneka. Den verklighet jag inte får förneka längre. Jag vill ha ut mer av livet än vad det ger mig idag, jag måste lära mig acceptera vardagen. Jag orkar inte med det jobbiga, det för mig till bristningsgränsen och på denna låg jag och vägde redan innan. Vad det betyder är att jag kommer att må såhär vad jag än väljer att göra, fortsätter jag ignorera det här slutar det i kaos, vilket jag redan märkt i och med att jag nästan går in i väggen varje termin och har haft en tvångsmässighet i flera år. Det jobbiga och outhärdliga är mer koncentrerat såhär, men mängden kommer ändå att bli densamma.<br />
<em>/lina </em></p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/04/04/296/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Okänsliga känslor</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/31/okansliga-kanslor/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/31/okansliga-kanslor/#comments</comments>
		<pubDate>Sat, 31 Mar 2012 11:28:13 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Om Lina Öhlander]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=293</guid>
		<description><![CDATA[Min fasad kommer att falla, det är jag smärtsamt medveten om. Osäker på hur jag ska klara mig utan den, osäker på vad ett ärligt liv innebär för jag har glömt det. Vill jag ha det ens? Det kan jag inte svara på, för det vet jag inte heller. Något jag dock vet är hur [&#8230;]]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p>Min fasad kommer att falla, det är jag smärtsamt medveten om. Osäker på hur jag ska klara mig utan den, osäker på vad ett ärligt liv innebär för jag har glömt det. Vill jag ha det ens? Det kan jag inte svara på, för det vet jag inte heller. Något jag dock vet är hur jobbigt det är i längden att hålla uppe en fasad, denna förbannade fasad, jag vill inte vara spänd hela dagarna, vill inte ljuga om alla detaljer. Jag vill kunna slappna av, jag vill kunna göra någonting halvhjärtat, jag vill kunna ta betygen med en nypa salt.</p>
<p>Jag vet att jag är en bra människa. Jag vet att jag är en snäll, pålitlig människa som mer än gärna hjälper den som behöver. Jag är den som riskerar min egen person för att rädda någon annans. Tyvärr var det dessa egenskaper som fick mig att tappa greppet om allt.<br />
Jag kan inte få orden ur huvudet. Jag hör dem om och om och om igen, ser samma scen om och om och om igen. Det finns i mina drömmar, det finns i mina tankar. Det finns på min gata, det finns på min skola, det finns vart jag än vänder mig och jag går hellre omvägar runt hela skolan för att slippa möta det, hoppar lunchen för att det är i matsalen, låtsas må mycket bättre än jag egentligen gör för att det inte ska se mig svag.<br />
Det är svårt att tro att jag är en bra människa när jag blir tillsagd att jag förtjänar allt det ovanstående.</p>
<p>Det är jobbigt och svårt att tänka på det, jag känner mig tyngre och tyngre för varje sekund av tankeverksamhet som passerar, andningen snabbare, hjärtat snabbare, musklerna spänns mer. Och det jobbigaste är att jag inte känner någonting alls.<br />
<em>/lina </em></p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/31/okansliga-kanslor/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Känslofobi</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/28/kanslofobi/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/28/kanslofobi/#comments</comments>
		<pubDate>Wed, 28 Mar 2012 20:28:48 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Vardagslivet]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=286</guid>
		<description><![CDATA[Jag tänkte skriva i hopp om att lite av det jobbiga försvinner, att orden och tankarna och ångesten i min kropp omvandlas till ord på papper och blogg och allting bara bort, ut ur mig. Det känns som om jag håller på att explodera för att allting vill ut och jag skakar i hela kroppen [&#8230;]]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p>Jag tänkte skriva i hopp om att lite av det jobbiga försvinner, att orden och tankarna och ångesten i min kropp omvandlas till ord på papper och blogg och allting bara bort, ut ur mig. Det känns som om jag håller på att explodera för att allting vill ut och jag skakar i hela kroppen av oro och jag gör allting för att inte gråta. Jag är stark. Jag är stark så jag ska inte gråta, jag ska inte vara rädd eller skaka, det ska inte vara jobbigt om man är stark. Och alla begär att jag ska vara stark och jag hatar att se mig själv såhär, så beroende av andra och vad händer om jag blir ensam? Om jag blir vänd ryggen åt? Jag är en ö av en anledning, och nu kan jag inte vara det längre och jag gillar inte den nya verkligheten, jag vill tillbaka till min trygga ö där ingen kan skada mig, där ingenting skulle såra mig.</p>
<p>Jag måste prata om allt på måndag, det vet jag, jag är tvingad och jag har inget val. Det känns inte alls som om man vill hjälpa mig, det känns som att de vill skada mig. Och det kommer att bli jobbigt, och det kommer att bli jobbigare och jag måste. Tanken på det skrämmer mig, den skrämmer mig rejält, men det känns ändå tryggt att veta att jag är tvingad, det känns bra att jag inte kan lura mig ur det. Jag är livrädd, men jag vill ju att det ska bli bra igen. Jag vill bara inte ta mig genom det, jag tror att jag kommer att explodera om jag pratar om det, att jag kommer sluta existera. Känslorna stängde jag av för flera år sedan, vill inte ha tillbaka dem för de gör ont. Och jag är glad att jag är tvingad nu och att det inte är upp till mig längre, för jag är alldeles för rädd för smärtan det kommer utlösa. Och vad händer då? Var tar jag vägen, vad kommer hända? Jag vill inte vakna upp och stå där ensam, jag vill tillbaka till min trygga ö.<br />
<em>/lina </em></p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/28/kanslofobi/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Anorexiadikt</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/27/anorexiadikt/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/27/anorexiadikt/#comments</comments>
		<pubDate>Tue, 27 Mar 2012 21:04:44 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Anorexia nervosa]]></category>
		<category><![CDATA[Om Lina Öhlander]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=279</guid>
		<description><![CDATA[Jag kan segla förutan vind jag kan ro utan åror men jag kan inte tänka på mat utan att fälla tårar linaöhlander 27/3-12]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p><em><br />
</em></p>
<p><em>Jag kan segla förutan vind</em></p>
<p><em>jag kan ro utan åror</em></p>
<p><em>men jag kan inte tänka på mat</em></p>
<p><em>utan att fälla tårar</em></p>
<p><em>linaöhlander 27/3-12</em></p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/27/anorexiadikt/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Liten update innan alldeles för sen sänggång</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/26/liten-update-innan-alldeles-for-sen-sanggang/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/26/liten-update-innan-alldeles-for-sen-sanggang/#comments</comments>
		<pubDate>Sun, 25 Mar 2012 23:52:08 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Epilepsi]]></category>
		<category><![CDATA[Om Lina Öhlander]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=271</guid>
		<description><![CDATA[Tänkte att jag kan ju skriva lite här också innan jag går och lägger mig (klockan är kvart i två och jag ska upp sju imorgon), har ju redan sabbat en god natts sömn så varför försöka reparera skadan nu liksom? Dagen har i vilket fall varit bra. Vaknade förvirrad imorse av tidsskillnaden som var [&#8230;]]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p>Tänkte att jag kan ju skriva lite här också innan jag går och lägger mig (klockan är kvart i två och jag ska upp sju imorgon), har ju redan sabbat en god natts sömn så varför försöka reparera skadan nu liksom? Dagen har i vilket fall varit bra. Vaknade förvirrad imorse av tidsskillnaden som var olika på alla klockor i hela huset. Jag tror alla skulle blivit förvirrade. Daniel och hans flickvän hade sovit över så vi åt frukost med dem, de hade för en gångs skull varit lite husliga och gjort frukost. Dock inte en så glamorös, men man älskar ju den där fula skålen ungen kommer hem med också eller hur? Nejdå, det var bra gjort av dem tycker jag :)</p>
<p>Vad har jag gjort? Pluggat satan är vad jag gjort. Men &#8211; jag är klar med matten! Femtio sidor på tre dagar, det var väl ganska bra jobbat?! :D jag är jättestolt i alla fall. Mest trött i huvudet. Men den delen av hjärnan som inte är helt fylld med trigonometri är stolt. Ska bli så jävla nice att säga till Björn (matteläraren) imorgon att jag är klar. Och att jag ska skriva provet imorgon med de andra. Han sa att jag inte skulle få skriva det, att jag aldrig skulle hinna ifatt och att det var omöjligt. Att jag var körd, helt enkelt. Ha! Han vet inte vem han talar om. Blev klar med matten nyss, och jag har även fortsatt några sidor med fysiken också. Ska säga att jag ska skriva det provet på torsdag, har bara tio sidor kvar att läsa nu tror jag (av trettio) så det är inte så mycket ändå. Något mer jag gjort är faktiskt att övningsköra. Det var jätteroligt! Egentligen får jag ju inte. Medicinen hjälper fortfarande inte trots att dosen är rejält hög nu och jag börjar bli rädd att jag inte kommer få klartecken att köra någongång. Vilket ju är väldigt väldigt synd nu när jag vet hur kul det är :( Jag tycker inte om epilepsin.</p>
<p>Jag trodde även att jag tvättade kläder. Bad mamma hänga upp dem för jag skulle iväg och köra. Hon blev förvånad när hon inte hittade några kläder i tvättmaskinen. Det blev jag också.</p>
<p>Nu ska jag sova, eller gå och borsta tänderna i vilket fall som helst, skola imorgon! Sen ska jag boka tid hos tandläkaren, boka klipptid och åka till sjukhuset. Dock bara i Köping så vi kan gå dit jag och mamma :) om de har fått in provsvaren ska vi boka en operationstid, det borde gå snabbt. Hoppas tandläkartiden går snabbt också, ska jag ha tandställning vill jag ju bli av med den snabbast möjligt!<br />
<em>/lina </em></p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/26/liten-update-innan-alldeles-for-sen-sanggang/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
	</channel>
</rss>
