<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?>
<rss version="2.0"
	xmlns:content="http://purl.org/rss/1.0/modules/content/"
	xmlns:wfw="http://wellformedweb.org/CommentAPI/"
	xmlns:dc="http://purl.org/dc/elements/1.1/"
	xmlns:atom="http://www.w3.org/2005/Atom"
	xmlns:sy="http://purl.org/rss/1.0/modules/syndication/"
	xmlns:slash="http://purl.org/rss/1.0/modules/slash/"
	>

<channel>
	<title>Min väg tillbaka &#187; Vägen till en diagnos</title>
	<atom:link href="http://limpskiva.bloggproffs.se/category/det-sjuka-livet/vagen-till-en-diagnos/feed/" rel="self" type="application/rss+xml" />
	<link>https://limpskiva.bloggproffs.se</link>
	<description>konsten att le i mörkret</description>
	<lastBuildDate>Sat, 26 Jan 2013 20:32:53 +0000</lastBuildDate>
	<language>sv-SE</language>
	<sy:updatePeriod>hourly</sy:updatePeriod>
	<sy:updateFrequency>1</sy:updateFrequency>
	<generator>http://wordpress.org/?v=3.6</generator>
		<item>
		<title>Mental transformering</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/05/mental-transformering/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/05/mental-transformering/#comments</comments>
		<pubDate>Mon, 05 Mar 2012 00:16:51 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Anorexia nervosa]]></category>
		<category><![CDATA[Vägen till en diagnos]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=171</guid>
		<description><![CDATA[En liten rörelse. Det var allt som krävdes för att få mig att färdas månader tillbaka i tiden, och nu verkar jag ha fastnat. Om ni undrar var jag &#8221;befinner&#8221; mig så är jag -i huvudet- tillbaka på sjukhuset, jag ligger i Uppsala. Sängen är obekväm och sovstrumporna är för stora, de glider av mina [&#8230;]]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p>En liten rörelse. Det var allt som krävdes för att få mig att färdas månader tillbaka i tiden, och nu verkar jag ha fastnat. Om ni undrar var jag &#8221;befinner&#8221; mig så är jag -i huvudet- tillbaka på sjukhuset, jag ligger i Uppsala. Sängen är obekväm och sovstrumporna är för stora, de glider av mina fötter och blir snart för varma så jag tar av mig dem och lägger dem i fönstret. Allting låter när jag rör mig och prasslar och vore det inte för att pappan till flickan i sängen bredvid mig snarkar tillräckligt högt för att överrösta alla mina små rörelser skulle jag ha väckt dem alla. Sjukhusskjortan är för stor, den är säckig och den glider av mig och det är kallt, det är varmt, jag sover och jag är vaken. &#8221;Jag får inte vara rädd.&#8221; &#8221;Jag måste vara modig.&#8221; Min hand gör ont där kanylen sitter och jag kan inte sova på den som jag vill och brukar. Klockan tickar och överröstar -mot alla odds- grannpappans snarkningar. Jag är inte rädd, det är jag inte. Allting känns annorlunda, det är konstigt; <em>det var ju min värld.</em> Mitt liv. Det var i min &#8221;naturliga miljö&#8221; jag befann mig. Varför var jag då så obekväm? Jag har fortfarande kvar den starka känslan för hatet mot det blåvita plastarmbandet med mitt namn på. Det absolut första jag gjorde när jag kom hem kvällen därpå var att klippa av det, och än ligger det kvar där det föll av. Jag skulle ha slängt det på en gång, då jag ännu vågade röra vid det. Nu ligger det i stället där det ligger och ger mig kalla kårar varje gång jag passerar badrummet.</p>
<p>Jag är tillbaka i mitt rum, i min säng i lilla Köping. Långt borta från Uppsala sjukhus. Phu. Fast jag kan fortfarande inte andas riktigt ordentligt, varje andetag känns som en krystad utmaning, som att andas sand. Det går lika trögt. En rörelse till och jag är tillbaka i Uppsala på nytt.</p>
<p>Tvätta, tvätta, riktigt rent. All smuts ska bort, kläder ska bytas flera gånger och lakanen likaså. Nagellack ska bort, varje uns av människa ska bort. Bort, bort, bort. Dropp sätts in och jag rullas iväg. Att åka säng är ganska kul faktiskt, men inte när vägen visar sig gå igenom hela bottenplanets lobby och även cafeteria innan slutligen hissens metalldörrar räddar och skyddar mig från blickarna, &#8221;den sjuka tjejen&#8221;. Jag försöker gömma mig under filten, det är svårt för den hålls fast av min journal som ligger nere vid fotändan. Man skulle kunna slå ihjäl en människa med min journal. När vi slutligen kommer fram till rätt rum är där kallt. I ett rum fullt av folk i läskiga kläder tas vi emot, och jag får osmidigt byta säng innan narkosen sätts in. Jag håller i en hand och så är jag borta, precis som smutsen och nagellacket.</p>
<p>Vad det hela ledde till? Min diagnos jag jobbat så hårt för att övertyga någon om att försöka finna togs ifrån mig. Jag blev lämnad med fler frågetecken, inga mediciner skulle kunna göra mig frisk, inga diagnoser fanns att finna och ingen undersökning, ingen behandling, ingen ingenting skulle hjälpa mig. Ingenting. Det såg dock värre ut i november än vad det gjorde i fjolårets december. &#8221;Blir det värre, kommer följderna att bli allvarliga och de kommer inte gå att häva.&#8221; Det finns ingenting jag kan göra, jag har varit tvungen att dubbla dosen idag men det hjälper inte. &#8221;Blir det värre, kommer följderna att bli allvarliga. Och de kommer inte gå att häva.&#8221; Det finns ingenting jag kan göra. Förutom att byta medicin, byta medicin och byta medicin; alla ger allergier och slutar fungera och krockar och krånglar. Min läkare skrattar åt mig för att jag hela tiden &#8221;vill byta&#8221; medicin, och som om jag vore en komiker framkommer hon med lösningen att jag måste välja om jag vill leva med fruktansvärda biverkningar av medicinerna eller om jag vill leva med biverkningar som så småningom kommer bli allvarliga och ohävbara. Varför ställs jag inför ett sådant val? Jag är inte ens arton år gammal. Jag borde ställas inför frågor gällande smink, kärlek och karriär. Var gick det fel?</p>
<p>Jag vet inte varför jag kom att tänka på sjukhuset egentligen. Operationen är inte förrän om ganska länge antar jag, och det är ingenting stort och definitivt ingenting som kommer att gå fel på något sätt. Det här är ju mitt liv, varför funderar jag så mycket på det? Min familj har rätt; jag borde ha vant mig vid det här. Jag borde ha lärt mig acceptera det och ta det med ro. Jag borde. Varför har jag inte? Det värsta är tanken på armbandet, det blåvita i plast med mitt namn på. Det som knäpps åt och som du helt enkelt inte kan riva bort, inte dra bort, inte <em>få</em> bort. Nejnej. Det har de tänkt på serdu, det måste <em>klippas</em> bort. Av en utbildad människa. Jag vill klara mig utan alla dessa utbildade människorna, jag vill kunna överleva i alla fall. Ingen tror mig i vilket fall som helst, varför kan man då inte bara lämna mig ifred? Jag kan verkligen inte se rättvisan i det hela, jag kan inte det alls faktiskt.</p>
<p>Fan, Anorexia brukade vara den som höll allt det här borta, den som skyddade mig och tröstade mig och strök mig över håret när jag var ledsen, kramade mig när jag kände mig ensam, fanns där bredvid mig och tog hand om mig. Anorexia lät mig leva i den friska värld som varje annan människa lever i, den lät mig leva det liv jag ville ha. I fyra månader. Och nu står jag här ensam. Har ni sett den tredje filmen i <em>Pirates of the Caribbean</em>? Det är i alla fall en kille som nästan dör, men han överlever om han låser in hjärtat i en kista och jobbar på ett skepp i tio år. Han är alltså fast där, men får komma i land en dag vart tioende år. De fyra månaderna med anorexia var min vart-tioende-år-dag.</p>
<p>Åh, jag kan fortfarande inte andas, det känns som om någon sitter på min bröstkorg men hur jag än försöker sitter fanskapet kvar där. Hade jag inte klart och tydligen sett att det inte satt någon liten dvärg där, hade jag verkligen trott det.<br />
<em>/lina </em></p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/05/mental-transformering/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>En bitter verklighet</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/02/18/en-bitter-verklighet/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/02/18/en-bitter-verklighet/#comments</comments>
		<pubDate>Sat, 18 Feb 2012 11:26:36 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Anorexia nervosa]]></category>
		<category><![CDATA[Det sjuka livet]]></category>
		<category><![CDATA[Epilepsi]]></category>
		<category><![CDATA[Vägen till en diagnos]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=38</guid>
		<description><![CDATA[Vaknade för några minuter sedan, rädd, orolig, ledsen och lite panikslagen. Jag upptäckte att jag befann mig mitt i en mardröm, trots att jag nyss vaknat från vad som antagligen var en ganska fin dröm. På ett sätt är ju alla dessa känslor bra; det tyder ju på att jag faktiskt förstått vad som hela [&#8230;]]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p>Vaknade för några minuter sedan, rädd, orolig, ledsen och lite panikslagen. Jag upptäckte att jag befann mig mitt i en mardröm, trots att jag nyss vaknat från vad som antagligen var en ganska fin dröm.<br />
På ett sätt är ju alla dessa känslor bra; det tyder ju på att jag faktiskt förstått vad som hela situationen innebär, vad anorexia är och att det just nu är en bit av mig och inget dumt påhitt utifrån. Att inse problemet är ju alltid det första steget. Men jag känner mig inte redo, som tagen på sängen, det här kom för snabbt och jag är inte redo. Jag vill pausa, stanna tiden eller, ännu bättre, gå tillbaka i tiden. För första gången är jag faktiskt ledsen för hur saker utvecklade sig. Mitt &#8221;gamla&#8221; liv tyckte jag inte heller så väldigt mycket om, men det var bättre än det här. När rädslan kom sällan, och när den väl kom var den inför stora händelser på sjukhuset; en bra anledning, alltså. Nu för tiden är jag rädd större delen av mina dagar, så pass att jag kan börja skaka flera gånger varje dag. Och utan någon bra anledning.</p>
<p>Jag har gömt mig nu, jag ligger fortfarande i min säng under täcket och det är mörkt bakom den stängda dörren och den nerdragna rullgardinen. Här borde jag vara någorlunda trygg. Och vore det inte för den satans epilepsin skulle jag kunna komma undan med att stanna här, men jag måste ta medicinen. Jag har dock medicinen på rummet också, där jag har hela mitt &#8216;stasch&#8217;. Men här finns inget vatten, och därför måste jag lämna min trygga sfär. För att ta en medicin jag avskyr mot en sjukdom jag hatar och som inte ens hjälper för att bota sjukdomen. Öka, öka, öka dosen, så att den <em>kanske</em> hjälper. Det är inte ens säkert att den någonsin kommer hjälpa, oavsett dos, oavsett hur länge jag äter den; jag vill inte veta av den längre. Jag vill inte ha någon medicin längre, jag är trött på hela det livet.<br />
Det är sex år sedan i år som den här karusellen började gå alldeles för fort. Det var på sommaren magen började få spel, och jag fick medicin efter medicin efter medicin, inget hjälpte. Och ingen trodde mig. Min familj trodde mig inte heller, vilket gjorde det svårare att kämpa sig igenom det. Att byta läkare var svårt, och att övertyga den nya läkaren att tro mig var ännu svårare; jag har ännu idag inte lyckats. Den första gastropskopin visade ingenting, heller inte den första pH-mätningen (inte heller den andra eller tredje). Röntgen var helt okej. Vem som helst skulle ju bli rasande, men vad som störde mig mer var att fortfarande var det ingen som trodde mig.<br />
Jag lyckades övertala den andra läkaren om att göra en till gastroskopi, han skrattade åt mig och sade att det inte skulle visa något. Men det gjorde det. Han hade hittat något, vilket han motvilligt erkände, och jag fick så småningom en diagnos. Mediciner mot det, mediciner som fortfarande inte fungerade. Sjukdomen han påstod att jag hade var kronisk, och hur jag än behandlade den skulle den alltså komma tillbaka. I hopp om en annan, bättre diagnos sökte jag upp en annan läkare på ett mycket större sjukhus, där de riktiga experterna fanns att finna. Efter yttligare en gastroskopi kom man fram till att diagnosen var felaktig, men att det heller inte fanns något annat att kalla problemet. Men det som de hittade visade att jag inte hade ljugit, det visade att problemet jag påstod mig ha faktiskt existerade &#8211; frätskadorna hade börjat klättra uppåt, från magen och upp i matstrupen. Dessa går det inte att göra någonting åt och om de tar sig tillräckligt högt kommer fler problem att tillstöta, med andra, större komplikationer. Medicin mot detta finns, såklart, halsbränna är något de allra flesta av människor upplever från gång till gång. Fast varje dag, hela dagen, hela kvällen, i fem år; man tröttnar. Med mediciner försvann det till viss del, men biverkningarna var ett faktum och dessa krävde i sig medicin för att lindras, inte försvinna, utan lindras. Dessutom hjälpte varje medicin i regel tre månader innan den slutade att fungera.<br />
Jag hade kunnat sluta ta den, jag hade ebbat ut halsbrännamedicinen för några veckor sedan. Klarade mig ändå. Och jag klarar mig fortfarande, fast halsbrännan är oändlig, jag har slutat bry mig. Men så kan jag inte heller tänka, för att frätskadorna är något man ska ta hänsyn till som det verkar. Jag vet hur framtiden med sådana ser ut, och jag vet att det inte är något man vill. Jag måste därför börja &#8221;ebba in&#8221; den igen, men jag orkar inte med biverkningarna, de håller mig liggandes varje dag, flera timmar i mörker och ensamhet. Jag orkar inte med medicinerna som medföljer, jag orkar inte det här längre. Jag vill bara vara frisk, alla säger att jag ska vara så förbannat glad för att jag &#8221;ju i alla fall har hälsan&#8221;. Detta antar jag baserar sig på det faktum att jag står upp och har hår på huvudet, för annars är det ju bara en jävligt ointelligent sak att säga. För att förknippa mig med hälsa, det är ju som att ta en ekorre för en räv.</p>
<p>Nej. Jag orkar inte längre. Jag vill inte längre. Vad som är så hemskt är att ingen bryr sig, det finns ingen hänsyn att ta, det finns inget andra kan (eller vill) göra. Fast det skulle såklart hjälpa om andra försökte, men det här är så jävla värdelöst. Jag är inte tillräckligt sjuk för att klassas som sjuk, och bör därför inte tas till hänsyn, men jag kommer aldrig någonsin att klassas som frisk, heller. Jag måste försöka skjuta bort tankarna och ta mig igenom dagen ändå. Trots att jag vet att det aldrig kommer att ske, önskar jag att jag bara kunde vara som alla andra. Jag vet att det inte säger så mycket, ingen är som alla andra. Det är ett begrepp som inte finns egentligen. Men jag skulle vilja kunna gå en vecka utan att åka till sjukhuset, jag skulle vilja gå en månad utan att de ska ta en massa jävla prover och gärna vilja se att de dumma remisserna skickades till någon annan i stället för mig.<br />
Jag önskar att någon ville lyfta upp mig, hålla om mig hårt och säga att det inte är någon fara. Och sedan ta mig härifrån, väcka mig och säga att det här bara är en mardröm. Att det är inte såhär det är egentligen.</p>
<p>Jag vet att jag verkligen inte borde klaga. Jag vet att jag borde klara det här, att jag borde klara mig själv. Att jag borde finna mig i det, att jag borde ha vant mig vid mitt sjuka liv. Att jag ska ha slutat bry mig om alla mediciner, att jag ska se positivt på att en dag <em>kanske</em> kunna bli frisk. Jag vet inte ens varför någon ens bemödar sig med att använda den meningen, alla vet att jag inte kommer att bli frisk. Att såhär kommer mitt liv alltid att se ut. Förhoppningen är väl då att anorexian ska vara borta. Men egentligen, så stor betydelse har den ju inte, jag kommer ju inte bli frisk utan den, heller.</p>
<p>Jag orkar inte tänka längre. Jag vill bara somna om här i mitt trygga mörker. Fast det kan jag ju inte, såklart.<br />
<em>/lina </em></p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/02/18/en-bitter-verklighet/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
	</channel>
</rss>
