<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?>
<rss version="2.0"
	xmlns:content="http://purl.org/rss/1.0/modules/content/"
	xmlns:wfw="http://wellformedweb.org/CommentAPI/"
	xmlns:dc="http://purl.org/dc/elements/1.1/"
	xmlns:atom="http://www.w3.org/2005/Atom"
	xmlns:sy="http://purl.org/rss/1.0/modules/syndication/"
	xmlns:slash="http://purl.org/rss/1.0/modules/slash/"
	>

<channel>
	<title>Min väg tillbaka &#187; Det sjuka livet</title>
	<atom:link href="http://limpskiva.bloggproffs.se/category/det-sjuka-livet/feed/" rel="self" type="application/rss+xml" />
	<link>https://limpskiva.bloggproffs.se</link>
	<description>konsten att le i mörkret</description>
	<lastBuildDate>Sat, 26 Jan 2013 20:32:53 +0000</lastBuildDate>
	<language>sv-SE</language>
	<sy:updatePeriod>hourly</sy:updatePeriod>
	<sy:updateFrequency>1</sy:updateFrequency>
	<generator>http://wordpress.org/?v=3.6</generator>
		<item>
		<title>Återkommande kris</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2013/01/26/aterkommande-kris/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2013/01/26/aterkommande-kris/#comments</comments>
		<pubDate>Sat, 26 Jan 2013 20:32:18 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Anorexia nervosa]]></category>
		<category><![CDATA[Vardagslivet]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=341</guid>
		<description><![CDATA[Anorexia är inte riktigt som en sjukdom, som en sjukdom vilken som helst. Nej, anorexia är mer som en skogsbrand skulle man kunna säga. Det som tar eld brinner ner, sprider sig, skadar. Permanent. Skador läker inte, sjukdomen läker inte. Det som en gång brunnit är förevigt borta eller skadat. Att flytta &#8211; eller fly, [&#8230;]]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p><strong>Anorexia är inte riktigt som</strong> en sjukdom, som en sjukdom vilken som helst. Nej, anorexia är mer som en skogsbrand skulle man kunna säga. Det som tar eld brinner ner, sprider sig, skadar. Permanent. Skador läker inte, sjukdomen läker inte. Det som en gång brunnit är förevigt borta eller skadat.</p>
<p>Att flytta &#8211; eller fly, kanske snarare &#8211; ångrar jag inte. För första gången i mitt liv känner jag mig trygg och som hemma, men det finns dagar då jag ändå ångrar allt. Ångrar sjukdomen, ångrar flytten, ångrar förändringen. Så många saker som hände så snabbt, eller gick det snabbt? Det känns som att allting pågick så länge, men när det väl var dags för avgörande så gick det så snabbt. Som att anorexian smög in över natten och tog allt med storm, tog mig på sängen. Så var det, och så var det inte. Jag har haft anorexia i många år men nog kom den avgörande ändringen över natten.</p>
<p>Min klass tar studenten till sommaren. Beställer studentmössor, går på skolbal, skriver högskoleprovet. Skickar in papper, flyttar, byter skolor, växer upp. Jag ser hur instängt det är där jag tidigare fanns, hur trångt och stelt och grått. Jag ser hur man inte trivs, jag såg hur jag inte trivdes, och ändå längtar jag tillbaka till det där jag hatade, till det där jag ville dö ifrån. Tillbaka till vad, säkerheten? Eller bara för att det alltid varit så? Jag vet inte. Jag kan inte sluta tänka på det, men det gör ont i magen. Inte för att jag ångrar mitt beslut utan för att jag påminns om allt hemskt som hänt där. Trots det så saknar jag det, drömmer jag om det. Vill jag tillbaka? Nej. Men jag önskar ibland att jag aldrig blivit sjuk, och därmed inte heller frisk. Jag tycker inte om att se att kompisarna jag aldrig riktigt fastnade för har parat ihop sig, jag vill inte se att lärarna som en gång tyckte om mig har bytt rampljus. Jag saknar att vara etta, vara först och bäst.</p>
<p>Nu är det inte så, anorexian brände även det. Brände hjärnan, brände förmåga och intelligens. Men är jag sämre? Eller bättre? Eller spelar det ingen roll i det stora hela, är mitt värde detsamma oavsett händelserna?</p>
<p>Kanske är jag bättre, kanske har jag sett mer, upplevt mer, klarat mer. Krigshjälte. Är det någon man vill vara? Eller är det snarare tvärtom, att jag är sämre? Jag vet inte. Faktum är ju att jag inte tar studenten till sommaren, faktum är att jag, en av de bästa i klassen på natur, behövde gå om ett år i skolan. Omständigheterna känns som bortförklaringar, &#8221;jag höll på att dö&#8221; känns inte värdigt nog att säga. Som att det inte spelar roll, som att det inte var därför jag gick om.</p>
<p>Det var väl därför. Det var ju jag som bestämde. Jag som ville ha mer tid, jag som ville återhämta mig, jag som ville må bättre, må bra. Det var ju mitt val. Hur gör det mig då till en &#8221;sämre&#8221; människa? Till en dålig elev? Det borde det väl inte. Ändå verkar jag inte få den där återhämtande effekten, snarare bara den hämmande. Jaja. Det är ju vad det är. Det känns bara jävligt bittert att behöva stå still ett år och inte avancera som jag borde, som jag skulle, som alla andra gör. Jaja.<br />
/lina</p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2013/01/26/aterkommande-kris/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Fredagseftermiddag</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/09/28/fredagseftermiddag/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/09/28/fredagseftermiddag/#comments</comments>
		<pubDate>Fri, 28 Sep 2012 10:38:11 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Anorexia nervosa]]></category>
		<category><![CDATA[Cancer]]></category>
		<category><![CDATA[Epilepsi]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=339</guid>
		<description><![CDATA[Jag tänker tillbaka på de senaste åren. Vad har hänt egentligen? Varför gick allt så fel? Varför blev jag sjuk? Hur i helvete överlevde jag? Mina funderingar är många, och stora. Jag står på gränsen för att bli friskförklarad ifrån cancern nu, och epilepsin är inte lika dominant över vardagen längre. Samtidigt får jag allt [&#8230;]]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p><strong>Jag tänker tillbaka på</strong> de senaste åren. Vad har hänt egentligen? Varför gick allt så fel? Varför blev jag sjuk? Hur i helvete överlevde jag?</p>
<p>Mina funderingar är många, och stora. Jag står på gränsen för att bli friskförklarad ifrån cancern nu, och epilepsin är inte lika dominant över vardagen längre. Samtidigt får jag allt svårare att läsa och skriva och jag vet inte varför. Är det anorexian som satt sina spår djupt? Så djupt att jag inte blir bättre? Så djupt att jag blir sämre? Jag måste anstränga mig hårdare.</p>
<p>Jag tänker tillbaka på de senaste månaderna. Jag tänker tillbaka på min gamla klass. Varför lyssnade jag inte? Varför lyssnade jag inte när de sa att jag skulle gå in i väggen, när de sa att jag på något vis var fel? Hade det blivit annorlunda då? Hade jag lyssnat, och gått kvar i trean? Gått kvar i Köping och varit med på fotografierna jag idag är utsuddad på. Hur hade det gått?</p>
<p>Jag saknar min gamla vardag på något sätt. Det enkla, okomplicerade. När det enda som betydde något var skolan, när det enda som fanns var skolan. Det låter kanske sorgligt men det var så enkelt. Idag har jag hundra saker att bolla med samtidigt och skolan är bara en av dem. Den får inte lika mycket tid längre, och jag vet inte om det är bra eller dåligt.</p>
<p>Jag önskar bittert att jag aldrig blivit sjuk. Att det hade räckt med cancer och epilepsi. Att anorexian kunde ha hållt sig borta. Men det var nog jag. Det var nog jag som drog till mig den, som en lampa drar till sig en fluga; <em>kom</em>&#8230;</p>
<p>Jag trodde den skulle rädda mig, anorexian. Få allt det dåliga att sluta, få kanterna att suddas ut och ta bort det onda inuti. Och när jag väl var sjuk så trivdes jag. Inte ens när mina föräldrar grät, inte ens när jag frös som värst, inte ens när läkarna pratade om döden, inte ens när jag hade ont hela tiden, inte ens när hjärtat saktade in, inte ens då var jag onöjd. Hungern i magen kändes inte, törsten i munnen kändes inte. Det fanns dagar då allt snurrade. När jag kunde gå rakt, och sedan var allting uppochner. Jag fick försöka hålla mig uppe genom att hugga tag i väggar och vänta ut det. Jag fick skylla på att &#8221;det händer alla&#8221; för mig själv, eftersom ingen någonsin såg detta. Jag sade ingenting till någon, men det skrämde mig. Långt inne i märgen, så skrämde det mig. Vad skulle hända? Är det nu jag åker in och hamnar på sjukhus? Det hände flera gånger och varje gång blev jag lite mer rädd, lite mer vettskrämd. Vad var det här? Förmodligen ingenting. Men jag var inte dum, trots allt. Det var först då jag började förstå livsfaran jag befann mig i, men jag skakade bort den. Jag ville inte se det, jag mådde ju bra nu.</p>
<p>Vikten rasade, jag gick ner mellan ett och två kilo i veckan. Det motsvarade fyra procent av min totala kroppsvikt innan det hela började. Sen en dag tittade jag på vågen: 46. Och då kände jag att det räckte. Och jag började äta igen. Och jag började dricka igen.</p>
<p>Jag vet att man säger att människan blir &#8221;starkare&#8221; av motgångar. Att jag är &#8221;så stark&#8221; som &#8221;gått igenom så mycket&#8221;. Det tror jag inte på riktigt. Fast det är ju klart att det finns ett litet värde i att inte ha stupat när läget varit som hopplösast, att inte ha stupat där många andra gjort det. Kanske var det nödvändigt för mig att möta döden yttligare en gång innan jag förstod livet. Kanske. Men hur många förstår livet? Nu förstår jag livet, jag förstår värdet i var och en av sekunderna vi är givna. Bullshit, eller hur? Men det känns verkligen som att jag vet nu. Vet vad som är viktigt, vad som betyder något. Oavsett detta, har sjukdomen gjort mig så otroligt rastlös och irriterad. Nu har jag tappat ett år. Inte av mitt liv, men av allting annat. Där jag tidigare fanns, är nu ett hål. Ett hål fyllt av tomrum och det är inget särskilt alls med det dära tomrummet. Jag undrar om det där hålrummet fanns där när jag också gjorde det. Antagligen.</p>
<p>Vissa dagar är jag tacksam gentemot sjukdomen, andra dagar avskyr jag den. Idag avskyr jag den. Den både förstörde allt och räddade allt. Den räddade mig, när jag väl blev frisk. Idag hatar jag den för att jag inte orkar som förut. Jag orkar inte med skolan som förut, jag orkar inte ha ett jobb för att få in pengar. Jag orkar inte träna och jag orkar inte studera knappt. Jag vill så mycket, men jag orkar så litet.</p>
<p>/lina</p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/09/28/fredagseftermiddag/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Kämparvilja</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/04/09/kamparvilja/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/04/09/kamparvilja/#comments</comments>
		<pubDate>Mon, 09 Apr 2012 17:57:51 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Anorexia nervosa]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=310</guid>
		<description><![CDATA[Ångest efter ångest efter ångest, tår efter tår efter tår och tveksamhet och tjockhetskänslor och vill inte äta och vill inte något orkar inte något. Listan kan göras oändlig. Varför fortsätter jag då? Självklart består ca 50% av allting enbart på grund utav vänner, uppmuntran och hot, i vissa fall, och timmar med tålamod och [&#8230;]]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p>Ångest efter ångest efter ångest, tår efter tår efter tår och tveksamhet och tjockhetskänslor och vill inte äta och vill inte något orkar inte något. Listan kan göras oändlig. Varför fortsätter jag då? Självklart består ca 50% av allting enbart på grund utav vänner, uppmuntran och hot, i vissa fall, och timmar med tålamod och envishet och uthållighet får de stackarna stå ut med.</p>
<p>Men de resterande femtio procenten? Jag orkar inte. Jag vill inte. Allt jag vill göra är att ligga i sängen, skyddad och ifred. För evigt. Förutom att samma bild dyker upp i huvudet varje dag och får mig att vilja lite lite mer. Får mig att orka lite lite mer. Får mig att må betydligt sämre, i och med att jag vid dessa tillfällen äter bättre, men bilden kvarstår. Den turkosröda mattan, det fruktasvärt kalla golvet, listerna längs mattan som får en att ramla in i väggen/stuka fötterna om man kliver på dem, musiken som är överallt och den tryckande värmen från alla människor som springer och det finns ingen ventilation och det är svårt att andas och svettpölar när man springer i dem och hur kläderna suger åt sig dammet/svetten/blodet från mattan när man lägger sig på den, den fruktansvärda smärtan när man inte är tillräckligt snabb med mitzen, den smärta som träningsvärken ger som håller i sig och håller i sig och håller i sig. Det jag mest saknar är viljan, styrkan, kraften i slagen, i sparkarna. Kämparen, överlevaren i mig träder fram. Starkare, bättre, snabbare, smidigare&#8230; hemma. Bilden syns sååå tydligt på min näthinna, och även om det är långt kvar, tänker jag inte ge mig förrän jag står där, med järnvilja och blicken fixerad på mitzen och slåss med all den talang jag har. Jag ska känna att jag är bäst på det jag är bäst på, jag ska känna det igen.<br />
<em>/lina </em></p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/04/09/kamparvilja/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Ångest ångest ångest&#8230; försvinn, jag ber dig</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/04/04/296/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/04/04/296/#comments</comments>
		<pubDate>Wed, 04 Apr 2012 10:42:19 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Anorexia nervosa]]></category>
		<category><![CDATA[Vardagslivet]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=296</guid>
		<description><![CDATA[Jag klarar inte av den här ångesten. Inte igen, inte igen, inte igen. Faaaaan, varför lämnar den mig inte ifred? Mer epilepsimedicin. &#8221;Lyckligtvis&#8221; fungerar bägge ihop med antidepressiva, bör må något bättre av den. Depressionen har hängt sig kvar sen i Juli och jag börjar bli trött på fanskapet. Ska även börja prata med min [&#8230;]]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p>Jag klarar inte av den här ångesten. Inte igen, inte igen, inte igen. Faaaaan, varför lämnar den mig inte ifred?</p>
<p>Mer epilepsimedicin. &#8221;Lyckligtvis&#8221; fungerar bägge ihop med antidepressiva, bör må något bättre av den. Depressionen har hängt sig kvar sen i Juli och jag börjar bli trött på fanskapet. Ska även börja prata med min psykolog om det på tisdag för att ta livet av den från två anfallspunkter. Krigsstrategi.       F Ö R S V I N N  D I T T  J Ä V L A  E L Ä N D E.</p>
<p>Medicinen gör att jag känner mig ledsen och hopplös. Inte som en bieffekt men mängden får mig att vilja tro det är en mardröm bara. Att jag kommer vakna upp sju år gammal till tiden då jag var frisk, till tiden då jag var problemfri och till tiden då Scheeletiden aldrig hänt. Tiden då jag mådde bra. Tiden för elva år sedan.<br />
Medicin har jag ju dock bara ätit de sista sex åren. Det började som en tablett vid behov, som kom att bli varje dag. Den slutade fungera, nästa medicin slutade fungera och jag har bytt halsbrännamedicinen jag vet inte ens hur många gånger för att försöka hitta NÅGOT som fungerar. Något som hindrar frätskadorna, något som leder till en framtid som inte slutar på ett sjukhus, oförmögen att klara mig själv. Läkarna säger att det blir värre, att frätskadorna klättrar allt högre. Hur länge till innan det är försent? Dock finns ingenting mer jag kan göra. Jag följer regelboken till punkt och pricka, och det känns ju ändå lite bättre att veta att jag verkligen gjort allt i min makt för att motverka sjukdomen. På samma gång vill jag inte att den ska försvinna, jag har ju vant mig vid den medicinen. Och att ta epilepsimedicinen (medicinerna) samtidigt känns inte så farligt om jag tar alla på en gång, då blir de ju som ett bihang liksom och är ju inte grunden till att jag behöver medicin. Om halsbrännan försvinner, försvinner ju också medicin och då blir det ju bara epilepsimedicinerna jag måste äta. De blir ju då grunden för att jag behöver medicin, och det är en jobbig sanning jag inte vill veta av.<br />
Ja. Det började som en tablett. Nu är det femton.</p>
<p>Jag undrar egentligen hur min lever mår av allt det här. Det är ju den som bryter ner all medicin, den var inte tillräckligt stark för cellgifter och den lär ju inte klara av femton tabletter om dagen, som dessutom är starka. I längden lär det inte gå, och vad FAN händer då? Jag är inte villig att donera ett organ, därför är jag heller inte villig att mottaga ett.  Får hoppas att min lever har en lika stark vilja som jag.</p>
<p>Något som på någon nivå ändå är positivt i den här röran är att målet med anorexian för min del inte är att jag ska bli smal, att jag ska få uppmärksamhet. Jag är smal, betydligt smalare än jag var i somras och jag var smal även då. Uppmärksamhet får jag av min kreativa ådra och kickboxningen och betygen. I alla tre är jag högt presterande, och det finner många osannolikt med tanke på hur sjuk jag är och hur dåligt jag mår.<br />
Nej, anorexian försöker så väldigt mycket få bort det jobbiga, den riktiga verkligheten jag väljer att förneka. Den verklighet jag inte får förneka längre. Jag vill ha ut mer av livet än vad det ger mig idag, jag måste lära mig acceptera vardagen. Jag orkar inte med det jobbiga, det för mig till bristningsgränsen och på denna låg jag och vägde redan innan. Vad det betyder är att jag kommer att må såhär vad jag än väljer att göra, fortsätter jag ignorera det här slutar det i kaos, vilket jag redan märkt i och med att jag nästan går in i väggen varje termin och har haft en tvångsmässighet i flera år. Det jobbiga och outhärdliga är mer koncentrerat såhär, men mängden kommer ändå att bli densamma.<br />
<em>/lina </em></p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/04/04/296/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Frukostångest</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/29/frukostangest/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/29/frukostangest/#comments</comments>
		<pubDate>Thu, 29 Mar 2012 06:02:46 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Anorexia nervosa]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=288</guid>
		<description><![CDATA[Frukosten var jobbig och gav mig ångest, vilket är relativt ovanligt. Visserligen var mitt mål att få i mig fler kalorier än vanligt, eftersom jag vet att jag äter för lite under dagen. Men det är fortfarande jobbigt och jag önskar det jobbiga ville ta slut men jag verkar ha fastnat i det. Igår kom [&#8230;]]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p>Frukosten var jobbig och gav mig ångest, vilket är relativt ovanligt. Visserligen var mitt mål att få i mig fler kalorier än vanligt, eftersom jag vet att jag äter för lite under dagen. Men det är fortfarande jobbigt och jag önskar det jobbiga ville ta slut men jag verkar ha fastnat i det.</p>
<p>Igår kom någon okänd, otäck känsla på besök. Och jag tycker verkligen inte om känslor, bra som dåliga. Jag försökte mota bort den, stänga ute den, ignorera den men den satt kvar där. Jag visste att BUP skulle locka fram något hemskt, jag trodde bara det skulle ta längre tid och det var jätteläskigt igår och det var bara början, det jobbiga har inte ens kommit på tals ännu. Jag vet att jag måste vara modig, jag vet att man säger att det inte är något farligt men det kan jag verkligen inte tro på. Jag är vettskrämd, men jag vet att jag måste försöka vara modig, hur mycket känslor det än kommer att bli.</p>
<p>Nu ska jag till ät igen, och det känns jättejobbigt att behöva prata så mycket om vad som är jobbigt, jag vill inte men återigen så kommer jag verkligen inte undan och det faktumet hatar jag. De här känslorna är det läskigaste jag vet och jag tycker inte om att målsättningen hos personlen på BUP är att få fram dem.<br />
<em>/lina </em></p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/29/frukostangest/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Dagen är slut och kommer tack gode gud aldrig igen</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/27/dagen-ar-slut-och-kommer-tack-gode-gud-aldrig-igen/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/27/dagen-ar-slut-och-kommer-tack-gode-gud-aldrig-igen/#comments</comments>
		<pubDate>Tue, 27 Mar 2012 22:55:14 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Anorexia nervosa]]></category>
		<category><![CDATA[Cancer]]></category>
		<category><![CDATA[Epilepsi]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=281</guid>
		<description><![CDATA[Som titeln avslöjar har dagen varit kaos. Hela tiden. Dock gick både matteprovet och franskaprovet bra, fortfarande stolt över att jag faktiskt tog igen 50 sidor matte D ensam, utan hjälp över en helg, med både depression, minnessvårigheter och inlärningssvårigheter. Det känns bra att både matteprovet och franskaprovet är ur världen nu, återstår bara fysik [&#8230;]]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p>Som titeln avslöjar har dagen varit kaos. Hela tiden. Dock gick både matteprovet och franskaprovet bra, fortfarande stolt över att jag faktiskt tog igen 50 sidor matte D ensam, utan hjälp över en helg, med både depression, minnessvårigheter och inlärningssvårigheter. Det känns bra att både matteprovet och franskaprovet är ur världen nu, återstår bara fysik A, biologi A, psykologi A och Svenska B, samt Engelska B. Och så måste jag hinna ikapp alla uppgifter i Fysik B och franskan. Och fixa gympan. Gaaaah.</p>
<p>Det som förstörde dagen var BUP, jag har nog aldrig känt mig värre till mods i mitt liv. Det tog timmar innan jag kunde slappna av igen, och då kom ångest och panik över maten i stället, för just tusan, skolan har förstört de allra flesta av framgångar jag lyckats tvinga fram för att få bort anorexian. Bra jobbat Ullvi (Y). Slängde lunchen jag hade med mig till skolan, jag tömde drickan. Det kändes dumt, som att ge upp utan kamp ens, och att jag kämpat i fem månader är liksom inte en värdig ursäkt. Kampen om liv och överlevnad har ingen tidsbegränsning och &#8221;jag orkar inte&#8221; är inte en kvalificerad ursäkt för att ge sig hän åt döden som sakta närmar sig anorektikern. Och nu är anorektikern jag själv.</p>
<p>Mina kusiner pratar om körkort nu. De är yngre än mig. Det är hemskt, jag vet ju att de är friska och inte jag, men det är hemskt att veta att den yngre tjejen, &#8221;den vackra&#8221; tjejen, ska vara allting jag inte är och inte kan bli. Jag fick cancer, och tack vare det kommer jag aldrig att kunna se ut som hon gör förrän efter operationer, jag fick epilepsi och jag fick anorexi och jag fick depression och nu pratas det även om värre psykiska sjukdomar än dessa även om det bara är teorier jag vägrar tro på. Självklart vet hela släkten om det här. Jag vill inte träffa dem mer, de kommer döma mig och avsky mig för att jag blev som jag är. Se mig som ett missfoster när naturligt urval skulle sorterat bort mig gång på gång på gång. Jag skulle inte finnas här, och det skulle de.</p>
<p>Det är dock skönt att dagen är över, riktigt jädra skönt, varit orolig för BUP i två veckor nu och även om det var jobbigare än jag trodde så är det över för tillfället. Det är långt kvar till måndag då jag ska dit igen och jag behöver inte vara rädd just nu. Fast jag vet att psyket inte fungerar så, så fort jag slappnar av kommer det att motarbeta mig, det kommer att dra upp det jobbiga, psyket mitt kommer lura mig och skrämma mig. Jag är rädd för att det plus anorexian och de redan allvarliga tankegångarna kan komma att bli för mycket för att kunna ta sig igenom.</p>
<p>Jag ska försöka vara modig.<br />
<em>/lina </em></p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/27/dagen-ar-slut-och-kommer-tack-gode-gud-aldrig-igen/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Anorexiadikt</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/27/anorexiadikt/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/27/anorexiadikt/#comments</comments>
		<pubDate>Tue, 27 Mar 2012 21:04:44 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Anorexia nervosa]]></category>
		<category><![CDATA[Om Lina Öhlander]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=279</guid>
		<description><![CDATA[Jag kan segla förutan vind jag kan ro utan åror men jag kan inte tänka på mat utan att fälla tårar linaöhlander 27/3-12]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p><em><br />
</em></p>
<p><em>Jag kan segla förutan vind</em></p>
<p><em>jag kan ro utan åror</em></p>
<p><em>men jag kan inte tänka på mat</em></p>
<p><em>utan att fälla tårar</em></p>
<p><em>linaöhlander 27/3-12</em></p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/27/anorexiadikt/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Change of heart</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/27/change-of-heart/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/27/change-of-heart/#comments</comments>
		<pubDate>Tue, 27 Mar 2012 00:24:52 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Anorexia nervosa]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=277</guid>
		<description><![CDATA[Jag vill vara frisk, jag vill vara frisk, jag vill vara frisk, F U anorexiahelvete! /lina]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p>Jag vill vara frisk, jag vill vara frisk, jag vill vara frisk, F U anorexiahelvete!<br />
<em>/lina </em></p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/27/change-of-heart/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Back to the fucking beginning</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/26/back-to-the-fucking-beginning/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/26/back-to-the-fucking-beginning/#comments</comments>
		<pubDate>Mon, 26 Mar 2012 22:07:46 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Anorexia nervosa]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=273</guid>
		<description><![CDATA[Den tjugosjätte mars tvåtusentolv. Dagen då allting börjar om på nytt. Förlåt. /lina]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p>Den tjugosjätte mars tvåtusentolv. Dagen då allting börjar om på nytt.<br />
Förlåt.<br />
<em>/lina</em></p>
<p><em><span style="font-style: normal"><a href="http://limpskiva.bloggproffs.se/files/2012/03/Picnik-jag-collage.jpg" rel="lightbox[273]"><img class="alignnone size-full wp-image-275" title="Bilder från innan/under anorexian" src="http://limpskiva.bloggproffs.se/files/2012/03/Picnik-jag-collage.jpg" alt="" width="1054" height="1054" /></a></span></em></p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/26/back-to-the-fucking-beginning/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Liten update innan alldeles för sen sänggång</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/26/liten-update-innan-alldeles-for-sen-sanggang/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/26/liten-update-innan-alldeles-for-sen-sanggang/#comments</comments>
		<pubDate>Sun, 25 Mar 2012 23:52:08 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Epilepsi]]></category>
		<category><![CDATA[Om Lina Öhlander]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=271</guid>
		<description><![CDATA[Tänkte att jag kan ju skriva lite här också innan jag går och lägger mig (klockan är kvart i två och jag ska upp sju imorgon), har ju redan sabbat en god natts sömn så varför försöka reparera skadan nu liksom? Dagen har i vilket fall varit bra. Vaknade förvirrad imorse av tidsskillnaden som var [&#8230;]]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p>Tänkte att jag kan ju skriva lite här också innan jag går och lägger mig (klockan är kvart i två och jag ska upp sju imorgon), har ju redan sabbat en god natts sömn så varför försöka reparera skadan nu liksom? Dagen har i vilket fall varit bra. Vaknade förvirrad imorse av tidsskillnaden som var olika på alla klockor i hela huset. Jag tror alla skulle blivit förvirrade. Daniel och hans flickvän hade sovit över så vi åt frukost med dem, de hade för en gångs skull varit lite husliga och gjort frukost. Dock inte en så glamorös, men man älskar ju den där fula skålen ungen kommer hem med också eller hur? Nejdå, det var bra gjort av dem tycker jag :)</p>
<p>Vad har jag gjort? Pluggat satan är vad jag gjort. Men &#8211; jag är klar med matten! Femtio sidor på tre dagar, det var väl ganska bra jobbat?! :D jag är jättestolt i alla fall. Mest trött i huvudet. Men den delen av hjärnan som inte är helt fylld med trigonometri är stolt. Ska bli så jävla nice att säga till Björn (matteläraren) imorgon att jag är klar. Och att jag ska skriva provet imorgon med de andra. Han sa att jag inte skulle få skriva det, att jag aldrig skulle hinna ifatt och att det var omöjligt. Att jag var körd, helt enkelt. Ha! Han vet inte vem han talar om. Blev klar med matten nyss, och jag har även fortsatt några sidor med fysiken också. Ska säga att jag ska skriva det provet på torsdag, har bara tio sidor kvar att läsa nu tror jag (av trettio) så det är inte så mycket ändå. Något mer jag gjort är faktiskt att övningsköra. Det var jätteroligt! Egentligen får jag ju inte. Medicinen hjälper fortfarande inte trots att dosen är rejält hög nu och jag börjar bli rädd att jag inte kommer få klartecken att köra någongång. Vilket ju är väldigt väldigt synd nu när jag vet hur kul det är :( Jag tycker inte om epilepsin.</p>
<p>Jag trodde även att jag tvättade kläder. Bad mamma hänga upp dem för jag skulle iväg och köra. Hon blev förvånad när hon inte hittade några kläder i tvättmaskinen. Det blev jag också.</p>
<p>Nu ska jag sova, eller gå och borsta tänderna i vilket fall som helst, skola imorgon! Sen ska jag boka tid hos tandläkaren, boka klipptid och åka till sjukhuset. Dock bara i Köping så vi kan gå dit jag och mamma :) om de har fått in provsvaren ska vi boka en operationstid, det borde gå snabbt. Hoppas tandläkartiden går snabbt också, ska jag ha tandställning vill jag ju bli av med den snabbast möjligt!<br />
<em>/lina </em></p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/26/liten-update-innan-alldeles-for-sen-sanggang/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
	</channel>
</rss>
