<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?>
<rss version="2.0"
	xmlns:content="http://purl.org/rss/1.0/modules/content/"
	xmlns:wfw="http://wellformedweb.org/CommentAPI/"
	xmlns:dc="http://purl.org/dc/elements/1.1/"
	xmlns:atom="http://www.w3.org/2005/Atom"
	xmlns:sy="http://purl.org/rss/1.0/modules/syndication/"
	xmlns:slash="http://purl.org/rss/1.0/modules/slash/"
	>

<channel>
	<title>Min väg tillbaka &#187; Epilepsi</title>
	<atom:link href="http://limpskiva.bloggproffs.se/category/det-sjuka-livet/epilepsi/feed/" rel="self" type="application/rss+xml" />
	<link>https://limpskiva.bloggproffs.se</link>
	<description>konsten att le i mörkret</description>
	<lastBuildDate>Sat, 26 Jan 2013 20:32:53 +0000</lastBuildDate>
	<language>sv-SE</language>
	<sy:updatePeriod>hourly</sy:updatePeriod>
	<sy:updateFrequency>1</sy:updateFrequency>
	<generator>http://wordpress.org/?v=3.6</generator>
		<item>
		<title>Fredagseftermiddag</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/09/28/fredagseftermiddag/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/09/28/fredagseftermiddag/#comments</comments>
		<pubDate>Fri, 28 Sep 2012 10:38:11 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Anorexia nervosa]]></category>
		<category><![CDATA[Cancer]]></category>
		<category><![CDATA[Epilepsi]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=339</guid>
		<description><![CDATA[Jag tänker tillbaka på de senaste åren. Vad har hänt egentligen? Varför gick allt så fel? Varför blev jag sjuk? Hur i helvete överlevde jag? Mina funderingar är många, och stora. Jag står på gränsen för att bli friskförklarad ifrån cancern nu, och epilepsin är inte lika dominant över vardagen längre. Samtidigt får jag allt [&#8230;]]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p><strong>Jag tänker tillbaka på</strong> de senaste åren. Vad har hänt egentligen? Varför gick allt så fel? Varför blev jag sjuk? Hur i helvete överlevde jag?</p>
<p>Mina funderingar är många, och stora. Jag står på gränsen för att bli friskförklarad ifrån cancern nu, och epilepsin är inte lika dominant över vardagen längre. Samtidigt får jag allt svårare att läsa och skriva och jag vet inte varför. Är det anorexian som satt sina spår djupt? Så djupt att jag inte blir bättre? Så djupt att jag blir sämre? Jag måste anstränga mig hårdare.</p>
<p>Jag tänker tillbaka på de senaste månaderna. Jag tänker tillbaka på min gamla klass. Varför lyssnade jag inte? Varför lyssnade jag inte när de sa att jag skulle gå in i väggen, när de sa att jag på något vis var fel? Hade det blivit annorlunda då? Hade jag lyssnat, och gått kvar i trean? Gått kvar i Köping och varit med på fotografierna jag idag är utsuddad på. Hur hade det gått?</p>
<p>Jag saknar min gamla vardag på något sätt. Det enkla, okomplicerade. När det enda som betydde något var skolan, när det enda som fanns var skolan. Det låter kanske sorgligt men det var så enkelt. Idag har jag hundra saker att bolla med samtidigt och skolan är bara en av dem. Den får inte lika mycket tid längre, och jag vet inte om det är bra eller dåligt.</p>
<p>Jag önskar bittert att jag aldrig blivit sjuk. Att det hade räckt med cancer och epilepsi. Att anorexian kunde ha hållt sig borta. Men det var nog jag. Det var nog jag som drog till mig den, som en lampa drar till sig en fluga; <em>kom</em>&#8230;</p>
<p>Jag trodde den skulle rädda mig, anorexian. Få allt det dåliga att sluta, få kanterna att suddas ut och ta bort det onda inuti. Och när jag väl var sjuk så trivdes jag. Inte ens när mina föräldrar grät, inte ens när jag frös som värst, inte ens när läkarna pratade om döden, inte ens när jag hade ont hela tiden, inte ens när hjärtat saktade in, inte ens då var jag onöjd. Hungern i magen kändes inte, törsten i munnen kändes inte. Det fanns dagar då allt snurrade. När jag kunde gå rakt, och sedan var allting uppochner. Jag fick försöka hålla mig uppe genom att hugga tag i väggar och vänta ut det. Jag fick skylla på att &#8221;det händer alla&#8221; för mig själv, eftersom ingen någonsin såg detta. Jag sade ingenting till någon, men det skrämde mig. Långt inne i märgen, så skrämde det mig. Vad skulle hända? Är det nu jag åker in och hamnar på sjukhus? Det hände flera gånger och varje gång blev jag lite mer rädd, lite mer vettskrämd. Vad var det här? Förmodligen ingenting. Men jag var inte dum, trots allt. Det var först då jag började förstå livsfaran jag befann mig i, men jag skakade bort den. Jag ville inte se det, jag mådde ju bra nu.</p>
<p>Vikten rasade, jag gick ner mellan ett och två kilo i veckan. Det motsvarade fyra procent av min totala kroppsvikt innan det hela började. Sen en dag tittade jag på vågen: 46. Och då kände jag att det räckte. Och jag började äta igen. Och jag började dricka igen.</p>
<p>Jag vet att man säger att människan blir &#8221;starkare&#8221; av motgångar. Att jag är &#8221;så stark&#8221; som &#8221;gått igenom så mycket&#8221;. Det tror jag inte på riktigt. Fast det är ju klart att det finns ett litet värde i att inte ha stupat när läget varit som hopplösast, att inte ha stupat där många andra gjort det. Kanske var det nödvändigt för mig att möta döden yttligare en gång innan jag förstod livet. Kanske. Men hur många förstår livet? Nu förstår jag livet, jag förstår värdet i var och en av sekunderna vi är givna. Bullshit, eller hur? Men det känns verkligen som att jag vet nu. Vet vad som är viktigt, vad som betyder något. Oavsett detta, har sjukdomen gjort mig så otroligt rastlös och irriterad. Nu har jag tappat ett år. Inte av mitt liv, men av allting annat. Där jag tidigare fanns, är nu ett hål. Ett hål fyllt av tomrum och det är inget särskilt alls med det dära tomrummet. Jag undrar om det där hålrummet fanns där när jag också gjorde det. Antagligen.</p>
<p>Vissa dagar är jag tacksam gentemot sjukdomen, andra dagar avskyr jag den. Idag avskyr jag den. Den både förstörde allt och räddade allt. Den räddade mig, när jag väl blev frisk. Idag hatar jag den för att jag inte orkar som förut. Jag orkar inte med skolan som förut, jag orkar inte ha ett jobb för att få in pengar. Jag orkar inte träna och jag orkar inte studera knappt. Jag vill så mycket, men jag orkar så litet.</p>
<p>/lina</p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/09/28/fredagseftermiddag/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Dagen är slut och kommer tack gode gud aldrig igen</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/27/dagen-ar-slut-och-kommer-tack-gode-gud-aldrig-igen/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/27/dagen-ar-slut-och-kommer-tack-gode-gud-aldrig-igen/#comments</comments>
		<pubDate>Tue, 27 Mar 2012 22:55:14 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Anorexia nervosa]]></category>
		<category><![CDATA[Cancer]]></category>
		<category><![CDATA[Epilepsi]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=281</guid>
		<description><![CDATA[Som titeln avslöjar har dagen varit kaos. Hela tiden. Dock gick både matteprovet och franskaprovet bra, fortfarande stolt över att jag faktiskt tog igen 50 sidor matte D ensam, utan hjälp över en helg, med både depression, minnessvårigheter och inlärningssvårigheter. Det känns bra att både matteprovet och franskaprovet är ur världen nu, återstår bara fysik [&#8230;]]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p>Som titeln avslöjar har dagen varit kaos. Hela tiden. Dock gick både matteprovet och franskaprovet bra, fortfarande stolt över att jag faktiskt tog igen 50 sidor matte D ensam, utan hjälp över en helg, med både depression, minnessvårigheter och inlärningssvårigheter. Det känns bra att både matteprovet och franskaprovet är ur världen nu, återstår bara fysik A, biologi A, psykologi A och Svenska B, samt Engelska B. Och så måste jag hinna ikapp alla uppgifter i Fysik B och franskan. Och fixa gympan. Gaaaah.</p>
<p>Det som förstörde dagen var BUP, jag har nog aldrig känt mig värre till mods i mitt liv. Det tog timmar innan jag kunde slappna av igen, och då kom ångest och panik över maten i stället, för just tusan, skolan har förstört de allra flesta av framgångar jag lyckats tvinga fram för att få bort anorexian. Bra jobbat Ullvi (Y). Slängde lunchen jag hade med mig till skolan, jag tömde drickan. Det kändes dumt, som att ge upp utan kamp ens, och att jag kämpat i fem månader är liksom inte en värdig ursäkt. Kampen om liv och överlevnad har ingen tidsbegränsning och &#8221;jag orkar inte&#8221; är inte en kvalificerad ursäkt för att ge sig hän åt döden som sakta närmar sig anorektikern. Och nu är anorektikern jag själv.</p>
<p>Mina kusiner pratar om körkort nu. De är yngre än mig. Det är hemskt, jag vet ju att de är friska och inte jag, men det är hemskt att veta att den yngre tjejen, &#8221;den vackra&#8221; tjejen, ska vara allting jag inte är och inte kan bli. Jag fick cancer, och tack vare det kommer jag aldrig att kunna se ut som hon gör förrän efter operationer, jag fick epilepsi och jag fick anorexi och jag fick depression och nu pratas det även om värre psykiska sjukdomar än dessa även om det bara är teorier jag vägrar tro på. Självklart vet hela släkten om det här. Jag vill inte träffa dem mer, de kommer döma mig och avsky mig för att jag blev som jag är. Se mig som ett missfoster när naturligt urval skulle sorterat bort mig gång på gång på gång. Jag skulle inte finnas här, och det skulle de.</p>
<p>Det är dock skönt att dagen är över, riktigt jädra skönt, varit orolig för BUP i två veckor nu och även om det var jobbigare än jag trodde så är det över för tillfället. Det är långt kvar till måndag då jag ska dit igen och jag behöver inte vara rädd just nu. Fast jag vet att psyket inte fungerar så, så fort jag slappnar av kommer det att motarbeta mig, det kommer att dra upp det jobbiga, psyket mitt kommer lura mig och skrämma mig. Jag är rädd för att det plus anorexian och de redan allvarliga tankegångarna kan komma att bli för mycket för att kunna ta sig igenom.</p>
<p>Jag ska försöka vara modig.<br />
<em>/lina </em></p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/27/dagen-ar-slut-och-kommer-tack-gode-gud-aldrig-igen/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Liten update innan alldeles för sen sänggång</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/26/liten-update-innan-alldeles-for-sen-sanggang/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/26/liten-update-innan-alldeles-for-sen-sanggang/#comments</comments>
		<pubDate>Sun, 25 Mar 2012 23:52:08 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Epilepsi]]></category>
		<category><![CDATA[Om Lina Öhlander]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=271</guid>
		<description><![CDATA[Tänkte att jag kan ju skriva lite här också innan jag går och lägger mig (klockan är kvart i två och jag ska upp sju imorgon), har ju redan sabbat en god natts sömn så varför försöka reparera skadan nu liksom? Dagen har i vilket fall varit bra. Vaknade förvirrad imorse av tidsskillnaden som var [&#8230;]]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p>Tänkte att jag kan ju skriva lite här också innan jag går och lägger mig (klockan är kvart i två och jag ska upp sju imorgon), har ju redan sabbat en god natts sömn så varför försöka reparera skadan nu liksom? Dagen har i vilket fall varit bra. Vaknade förvirrad imorse av tidsskillnaden som var olika på alla klockor i hela huset. Jag tror alla skulle blivit förvirrade. Daniel och hans flickvän hade sovit över så vi åt frukost med dem, de hade för en gångs skull varit lite husliga och gjort frukost. Dock inte en så glamorös, men man älskar ju den där fula skålen ungen kommer hem med också eller hur? Nejdå, det var bra gjort av dem tycker jag :)</p>
<p>Vad har jag gjort? Pluggat satan är vad jag gjort. Men &#8211; jag är klar med matten! Femtio sidor på tre dagar, det var väl ganska bra jobbat?! :D jag är jättestolt i alla fall. Mest trött i huvudet. Men den delen av hjärnan som inte är helt fylld med trigonometri är stolt. Ska bli så jävla nice att säga till Björn (matteläraren) imorgon att jag är klar. Och att jag ska skriva provet imorgon med de andra. Han sa att jag inte skulle få skriva det, att jag aldrig skulle hinna ifatt och att det var omöjligt. Att jag var körd, helt enkelt. Ha! Han vet inte vem han talar om. Blev klar med matten nyss, och jag har även fortsatt några sidor med fysiken också. Ska säga att jag ska skriva det provet på torsdag, har bara tio sidor kvar att läsa nu tror jag (av trettio) så det är inte så mycket ändå. Något mer jag gjort är faktiskt att övningsköra. Det var jätteroligt! Egentligen får jag ju inte. Medicinen hjälper fortfarande inte trots att dosen är rejält hög nu och jag börjar bli rädd att jag inte kommer få klartecken att köra någongång. Vilket ju är väldigt väldigt synd nu när jag vet hur kul det är :( Jag tycker inte om epilepsin.</p>
<p>Jag trodde även att jag tvättade kläder. Bad mamma hänga upp dem för jag skulle iväg och köra. Hon blev förvånad när hon inte hittade några kläder i tvättmaskinen. Det blev jag också.</p>
<p>Nu ska jag sova, eller gå och borsta tänderna i vilket fall som helst, skola imorgon! Sen ska jag boka tid hos tandläkaren, boka klipptid och åka till sjukhuset. Dock bara i Köping så vi kan gå dit jag och mamma :) om de har fått in provsvaren ska vi boka en operationstid, det borde gå snabbt. Hoppas tandläkartiden går snabbt också, ska jag ha tandställning vill jag ju bli av med den snabbast möjligt!<br />
<em>/lina </em></p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/26/liten-update-innan-alldeles-for-sen-sanggang/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Ångestdefinition</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/09/angestdefinition/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/09/angestdefinition/#comments</comments>
		<pubDate>Thu, 08 Mar 2012 23:09:30 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Anorexia nervosa]]></category>
		<category><![CDATA[Epilepsi]]></category>
		<category><![CDATA[Om Lina Öhlander]]></category>
		<category><![CDATA[Vardagslivet]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=206</guid>
		<description><![CDATA[Inte så jättemycket ångest för närvarande, men lite. Det är lite svårt att beskriva själva känslan, det är mera&#8230; tomt, så att säga. Typ som skärmsläckaren på datorn, man måste aktivt göra någonting för att hålla skärmen igång, samma med mig själv: skulle jag inte aktivt tänka på något eller som nu, skriva, då är [&#8230;]]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p>Inte så jättemycket ångest för närvarande, men lite. Det är lite svårt att beskriva själva känslan, det är mera&#8230; tomt, så att säga. Typ som skärmsläckaren på datorn, man måste aktivt göra någonting för att hålla skärmen igång, samma med mig själv: skulle jag inte aktivt tänka på något eller som nu, skriva, då är jag rädd att jar blir &#8221;skärmsläckt&#8221;. Apatisk heter det hos människor. Musiken får mig att tvinga tankarna på texten, på trumslagen, på gitarrackorden, på något annat. Grejen är att jag vet inte vad alternativet är, jag vet inte vad tankarna skulle styras till annars som skrämmer mig så. Jag har visserligen, ända sedan Scheele, ogillat känslor och tankar/handlingar som leder till känslor. Att betygen är så väldigt &#8221;bra&#8221; är dock ingen slump, då det var detta som hindrade mig från att bli &#8221;skärmsläckt&#8221; och förlora kontrollen jag hade. Kontrollen över känslorna. Jag måste acceptera att jag inte har lika stor kontroll över mitt liv längre, att jag aldrig haft det och förmodligen aldrig kommer att ha: det är en välsignelse den friske får och inte den sjuke. Jag måste acceptera att vardagliga saker såsom barn, körkort, biobesök, tivolibesök, konserter, discon och skutt; jag måste acceptera att de kommer vara en väldigt liten, om ens överhuvudtaget, del av mitt liv. Jag måste acceptera vad som hände på Scheele, jag måste acceptera det som hände och förstå vad som hände, jag måste acceptera mängden medicin och riskerna och konsekvenserna. Jag måste anpassa mig till att leva det liv jag inte ville ha, för det kommer aldrig att lämna mig med mitt gamla i behåll.</p>
<p>Epilepsin känns inte lika fruktansvärd nu som för fyra månader sedan, när den var nydebuterad. Tyvärr har medicinen gjort mig mycket mycket sämre och jag reagerar allt oftare på saker som aldrig märktes förut, det är en ganska vanligt bieffekt men ändå hjälper inte de 125 mg jag var dag äter. Halsbrännans 40 mg är inte alls lika jobbiga då dessa har varit en del av var dag i sex år snart. Om sex år kommer nog epilepsin kännas likadant. Fast jag funderar på att sluta ta den, allt den har gjort hittills är att få mig må dåligt, för det första rent fysiskt i form av att anfallen kommer oftare och jag försvinner bort mer och mer för att hjärnan inte kan koppla medvetandet längre. Jag hinner som tur är säga till innan ganska ofta och kan avvärja det hela. Dessutom resulterade den i både anorexi och ganska svåra, psykiskt oönskade tankar. Jag ska öka dosen till 150 mg på lördag, har det fortfarande inte hjälpt inom nästa doshöjning ska jag fråga om man inte kan ebba ut den på prov i stället.</p>
<p>Jag skulle kunna lägga mig där på sängen, iordninggjord för sömn och bara låta det hända. Låta kroppen bearbeta allting, låta den förstå det hemska som hände för sex år sedan. Jag vågar inte, jag flyr och flyr och flyr. Det har gått sex år, åtta om man räknar totalt. Åtta år. Åtta år sedan jag försvann, åtta år sedan allting ändrade mig. Åtta år är länge och jag saknar den jag var, det gör jag, jag saknar henne så fruktansvärt mycket men jag kan inte &#8221;låta det hända&#8221;. Kan inte inse att min värld just rämnat, om det så än var för åtta år sedan. Kan inte förstå var jag var fel, varför &#8221;den nya jag&#8221; var så mycket bättre. Kan inte förstå hur det hände, hur någon annan blev allt jag var och allt jag är, kan inte förstå, vill inte förstå, vill inte inse vad det var som hände. Jag kan inte förstå att det var mitt fel och inte hennes, inte deras. Kan inte förstå lärarna och kuratorerna som pekade fingrarna åt mig, kan inte förstå rektorn som inte ville göra något, kan inte förstå att min familj inte försvarade mig, kan inte förstå någonting. För mycket att förstå, för mycket att inse, för mycket att bearbeta och ta in och det är enklare att säga att det inte hände. Jag är villig att varje dag låtsas som att det inte hände, men mina klasskompisar har sett. De har sett allt och även om jag själv kan ljuga bort sanningen kommer jag aldrig kunna radera minnet av mina tårar ur deras huvuden.</p>
<p>Nej. De där åren finns inte längre, de har inte funnits, de kan inte ha funnits. Jag måste ha missförstått alltihop. Det var hon och jag, hon och jag för alltid. Nej, alla de här åren måste ha varit inbillning. Jag vet själv att jag ljuger men Marit ska inte få dra fram det här till ytan, jag vet att hon försöker. Varje gång jag släpper ner garden eller sänker en mur är hon där med andra saker som inte finns, som aldrig har funnits, har de inte funnits behöver de inte tas omhand.</p>
<p>På ett sätt tror jag inte Marit jävlas, jag tror hon just nu försöker hjälpa mig. Hon hjälper mig att besegra henne, genom att ge mig verktygen hon vet jag aldrig skulle använda. Allt jag behöver göra är att acceptera åren, ta in dem, bearbeta dem, ta hand om dem. Gråta, skrika, slå och känna saker. Förmodligen väldigt smärta och saknad.</p>
<p>Hon tar upp sakerna jag medvetet skjutit ifrån mig för att även om bearbetningen av dessa skulle innebära en säker död för Marit vet både hon och jag att jag inte skulle våga. Jag skulle inte våga, och vågar inte, fixa det här. För att Marit ska försvinna måste jag ta hand om allt, jag måste gräva upp vad jag begravt, åren jag ignorerat. Jag måste. Men jag varken vill eller vågar. Och så länge jag fortsätter med att göra ingenting kommer hon att stå där vid min sida, skratta åt mig och slänga upp fler och fler hemska år i mitt minne. Och jag kan få henne att sluta, men jag vågar inte. Fan.<br />
<em>/lina </em></p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/09/angestdefinition/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Fy fan vad jag hatar dessa jävla satans nätter</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/01/fy-fan-vad-jag-hatar-dessa-javla-satans-natter/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/01/fy-fan-vad-jag-hatar-dessa-javla-satans-natter/#comments</comments>
		<pubDate>Thu, 01 Mar 2012 00:38:55 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Anorexia nervosa]]></category>
		<category><![CDATA[Cancer]]></category>
		<category><![CDATA[Det sjuka livet]]></category>
		<category><![CDATA[Epilepsi]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=153</guid>
		<description><![CDATA[Rubriken säger väl det mesta. Jag orkar inte det här, det känns som att jag inte kan prata med någon längre. Anorexian var det många som ville hjälpa till med, och det fanns dem jag tillät (tack gode Gud för det). Men det här, det jag inte ens kan skriva, inte ens kan säga, inte [&#8230;]]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p>Rubriken säger väl det mesta. Jag orkar inte det här, det känns som att jag inte kan prata med någon längre. Anorexian var det många som ville hjälpa till med, och det fanns dem jag tillät (tack gode Gud för det). Men det här, det jag inte ens kan skriva, inte ens kan säga, inte ens kan tänka, det här verkar jag stå ensam i. Det här är för läskigt och det förstår jag. Jag är också rädd, men utan anorexian hindras jag från att fly.</p>
<p>Jag minns alla drömmar jag hade som barn. Önskningar, drömmar och vad jag planerade för att bli framtid. Planerar fortfarande för att bli framtid, jobba om dagarna och skriva om kvällarna, lycklig. Lycklig. Och frisk. Jag vet att jag &#8221;måste acceptera det för att jag ju faktiskt har haft cancer&#8221; men jag HATAR epilepsin. Varför varför VARFÖR var den tvungen att förstöra allt?! Hade jag haft det enkelt? För enkelt? Behövde jag prövas? Skrämmas? Jag tror ändå på Gud. Varför måste allting lassas på mig? Det finns hur många människor som helst på den här jävla planeten, HUR MÅNGA SOM HELST, och ändå måste varenda liten jävla grej, varenda liten jävla &#8221;happening&#8221; i Köping vara att jag blivit lite sjukare, att jag får mer frånvaro, att jag hamnar efter yttligare i skolan eller att jag har mer mediciner, mer biverkningar, mer diagnoser och regler och saker att acceptera.</p>
<p>Det spelar ingen roll vad jag gör. Sjukdomar förföljer mig och i stället för att påpeka vad som är fel får jag helt enkelt nöja mig med att tacka gudarna för att njurar, lungor och hjärta fungerar felfritt. Det är ju jävligt bra att det faktiskt finns delar även hos mig som inte kräver mediciska åtgärder och medicin varenda jävla dag. Även om de blir allt färre finns de fortfarnade.</p>
<p>Jag vet att jag verkar bitter, och det är jag, men framför allt så är jag riktigt jävla förbannad. För att jag &#8221;får inte&#8221; vara arg. Inte ledsen. Inte upprörd. Jag ska bara vara helt cool med det, för jag borde ju ha vant mig. Fy fan vad jag hatar det tankesättet, att bara för att jag alltid varit på sjukhus och man har opererat, stuckit, sövt ner och medicinerat innebär väl inte det att det är OKEJ att det händer igen?!?! Det är väl för fan inte mer rätt att slå ett barn som levt under misshandel i arton år än ett barn som aldrig blivit slaget?! Nej, där kan alla ju resonera om barnens lika värde. Varför gäller inte det mig? Varför gäller allas-lika-värde-principen aldrig någonsin mig? <strong>Förbannade jävla cancer</strong>, den gjorde mig till ett jävla undantag. Det är, utan någon som helst tvekan, den absolut värsta utav alla cancerbiverkningar jag har; den påtvingade självständigheten.<br />
<em>/lina </em></p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/01/fy-fan-vad-jag-hatar-dessa-javla-satans-natter/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>En bitter verklighet</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/02/18/en-bitter-verklighet/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/02/18/en-bitter-verklighet/#comments</comments>
		<pubDate>Sat, 18 Feb 2012 11:26:36 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Anorexia nervosa]]></category>
		<category><![CDATA[Det sjuka livet]]></category>
		<category><![CDATA[Epilepsi]]></category>
		<category><![CDATA[Vägen till en diagnos]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=38</guid>
		<description><![CDATA[Vaknade för några minuter sedan, rädd, orolig, ledsen och lite panikslagen. Jag upptäckte att jag befann mig mitt i en mardröm, trots att jag nyss vaknat från vad som antagligen var en ganska fin dröm. På ett sätt är ju alla dessa känslor bra; det tyder ju på att jag faktiskt förstått vad som hela [&#8230;]]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p>Vaknade för några minuter sedan, rädd, orolig, ledsen och lite panikslagen. Jag upptäckte att jag befann mig mitt i en mardröm, trots att jag nyss vaknat från vad som antagligen var en ganska fin dröm.<br />
På ett sätt är ju alla dessa känslor bra; det tyder ju på att jag faktiskt förstått vad som hela situationen innebär, vad anorexia är och att det just nu är en bit av mig och inget dumt påhitt utifrån. Att inse problemet är ju alltid det första steget. Men jag känner mig inte redo, som tagen på sängen, det här kom för snabbt och jag är inte redo. Jag vill pausa, stanna tiden eller, ännu bättre, gå tillbaka i tiden. För första gången är jag faktiskt ledsen för hur saker utvecklade sig. Mitt &#8221;gamla&#8221; liv tyckte jag inte heller så väldigt mycket om, men det var bättre än det här. När rädslan kom sällan, och när den väl kom var den inför stora händelser på sjukhuset; en bra anledning, alltså. Nu för tiden är jag rädd större delen av mina dagar, så pass att jag kan börja skaka flera gånger varje dag. Och utan någon bra anledning.</p>
<p>Jag har gömt mig nu, jag ligger fortfarande i min säng under täcket och det är mörkt bakom den stängda dörren och den nerdragna rullgardinen. Här borde jag vara någorlunda trygg. Och vore det inte för den satans epilepsin skulle jag kunna komma undan med att stanna här, men jag måste ta medicinen. Jag har dock medicinen på rummet också, där jag har hela mitt &#8216;stasch&#8217;. Men här finns inget vatten, och därför måste jag lämna min trygga sfär. För att ta en medicin jag avskyr mot en sjukdom jag hatar och som inte ens hjälper för att bota sjukdomen. Öka, öka, öka dosen, så att den <em>kanske</em> hjälper. Det är inte ens säkert att den någonsin kommer hjälpa, oavsett dos, oavsett hur länge jag äter den; jag vill inte veta av den längre. Jag vill inte ha någon medicin längre, jag är trött på hela det livet.<br />
Det är sex år sedan i år som den här karusellen började gå alldeles för fort. Det var på sommaren magen började få spel, och jag fick medicin efter medicin efter medicin, inget hjälpte. Och ingen trodde mig. Min familj trodde mig inte heller, vilket gjorde det svårare att kämpa sig igenom det. Att byta läkare var svårt, och att övertyga den nya läkaren att tro mig var ännu svårare; jag har ännu idag inte lyckats. Den första gastropskopin visade ingenting, heller inte den första pH-mätningen (inte heller den andra eller tredje). Röntgen var helt okej. Vem som helst skulle ju bli rasande, men vad som störde mig mer var att fortfarande var det ingen som trodde mig.<br />
Jag lyckades övertala den andra läkaren om att göra en till gastroskopi, han skrattade åt mig och sade att det inte skulle visa något. Men det gjorde det. Han hade hittat något, vilket han motvilligt erkände, och jag fick så småningom en diagnos. Mediciner mot det, mediciner som fortfarande inte fungerade. Sjukdomen han påstod att jag hade var kronisk, och hur jag än behandlade den skulle den alltså komma tillbaka. I hopp om en annan, bättre diagnos sökte jag upp en annan läkare på ett mycket större sjukhus, där de riktiga experterna fanns att finna. Efter yttligare en gastroskopi kom man fram till att diagnosen var felaktig, men att det heller inte fanns något annat att kalla problemet. Men det som de hittade visade att jag inte hade ljugit, det visade att problemet jag påstod mig ha faktiskt existerade &#8211; frätskadorna hade börjat klättra uppåt, från magen och upp i matstrupen. Dessa går det inte att göra någonting åt och om de tar sig tillräckligt högt kommer fler problem att tillstöta, med andra, större komplikationer. Medicin mot detta finns, såklart, halsbränna är något de allra flesta av människor upplever från gång till gång. Fast varje dag, hela dagen, hela kvällen, i fem år; man tröttnar. Med mediciner försvann det till viss del, men biverkningarna var ett faktum och dessa krävde i sig medicin för att lindras, inte försvinna, utan lindras. Dessutom hjälpte varje medicin i regel tre månader innan den slutade att fungera.<br />
Jag hade kunnat sluta ta den, jag hade ebbat ut halsbrännamedicinen för några veckor sedan. Klarade mig ändå. Och jag klarar mig fortfarande, fast halsbrännan är oändlig, jag har slutat bry mig. Men så kan jag inte heller tänka, för att frätskadorna är något man ska ta hänsyn till som det verkar. Jag vet hur framtiden med sådana ser ut, och jag vet att det inte är något man vill. Jag måste därför börja &#8221;ebba in&#8221; den igen, men jag orkar inte med biverkningarna, de håller mig liggandes varje dag, flera timmar i mörker och ensamhet. Jag orkar inte med medicinerna som medföljer, jag orkar inte det här längre. Jag vill bara vara frisk, alla säger att jag ska vara så förbannat glad för att jag &#8221;ju i alla fall har hälsan&#8221;. Detta antar jag baserar sig på det faktum att jag står upp och har hår på huvudet, för annars är det ju bara en jävligt ointelligent sak att säga. För att förknippa mig med hälsa, det är ju som att ta en ekorre för en räv.</p>
<p>Nej. Jag orkar inte längre. Jag vill inte längre. Vad som är så hemskt är att ingen bryr sig, det finns ingen hänsyn att ta, det finns inget andra kan (eller vill) göra. Fast det skulle såklart hjälpa om andra försökte, men det här är så jävla värdelöst. Jag är inte tillräckligt sjuk för att klassas som sjuk, och bör därför inte tas till hänsyn, men jag kommer aldrig någonsin att klassas som frisk, heller. Jag måste försöka skjuta bort tankarna och ta mig igenom dagen ändå. Trots att jag vet att det aldrig kommer att ske, önskar jag att jag bara kunde vara som alla andra. Jag vet att det inte säger så mycket, ingen är som alla andra. Det är ett begrepp som inte finns egentligen. Men jag skulle vilja kunna gå en vecka utan att åka till sjukhuset, jag skulle vilja gå en månad utan att de ska ta en massa jävla prover och gärna vilja se att de dumma remisserna skickades till någon annan i stället för mig.<br />
Jag önskar att någon ville lyfta upp mig, hålla om mig hårt och säga att det inte är någon fara. Och sedan ta mig härifrån, väcka mig och säga att det här bara är en mardröm. Att det är inte såhär det är egentligen.</p>
<p>Jag vet att jag verkligen inte borde klaga. Jag vet att jag borde klara det här, att jag borde klara mig själv. Att jag borde finna mig i det, att jag borde ha vant mig vid mitt sjuka liv. Att jag ska ha slutat bry mig om alla mediciner, att jag ska se positivt på att en dag <em>kanske</em> kunna bli frisk. Jag vet inte ens varför någon ens bemödar sig med att använda den meningen, alla vet att jag inte kommer att bli frisk. Att såhär kommer mitt liv alltid att se ut. Förhoppningen är väl då att anorexian ska vara borta. Men egentligen, så stor betydelse har den ju inte, jag kommer ju inte bli frisk utan den, heller.</p>
<p>Jag orkar inte tänka längre. Jag vill bara somna om här i mitt trygga mörker. Fast det kan jag ju inte, såklart.<br />
<em>/lina </em></p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/02/18/en-bitter-verklighet/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Tisdag kväll</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/02/15/tisdag-kvall/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/02/15/tisdag-kvall/#comments</comments>
		<pubDate>Tue, 14 Feb 2012 23:53:51 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Anorexia nervosa]]></category>
		<category><![CDATA[Epilepsi]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=25</guid>
		<description><![CDATA[Så mitt första riktiga inlägg nu alltså. Jag trodde att vägen tillbaka skulle vara enklare, jag trodde anorexia var en helt viljestyrd sjukdom. Jag trodde inte att anorexia kunde klassas som en sjukdom, eftersom jag trodde inte den kunde ha ett sådant starkt grepp om en människa. Idag var första dagen på en vecka jag [&#8230;]]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p>Så mitt första riktiga inlägg nu alltså. Jag trodde att vägen tillbaka skulle vara enklare, jag trodde anorexia var en helt viljestyrd sjukdom. Jag trodde inte att anorexia kunde klassas som en sjukdom, eftersom jag trodde inte den kunde ha ett sådant starkt grepp om en människa.</p>
<p>Idag var första dagen på en vecka jag var i skolan hela dagen, med ett avbrott för att åka till sjukhuset, givetvis. Viktkontroll, blodtryck och puls. Och &#8221;välmåendekontroll&#8221;. De frågar mig hur jag mår och vad ska jag säga? Det är väl uppenbart att jag inte mår bra. Även om jag har börjat äta igen så är jag fortfarande likblek och iskall om händer och fötter och har naglar som är lila. Hur mycket jag än sover har jag blåa säckar under ögonen som inte ens smink döljer. Och de frågar hur jag mår? Jag märkte idag att jag inte är redo för det riktiga livet än. Att jag borde leva i en liten glasboll just nu, skyddad. När jag var hemma så åt jag åtminstone, jag log och jag skrattade. Men skolan är en viktig del av mitt liv och något jag som begärs av mig att lösa, att<br />
prestera i, att regera i. Vardagen i skolan är svår nog för den friske, jag känner att jag inte klarar den något vidare. Rädd, svag och undangömd rör jag mig mellan salarna bärandes på olika böcker, sitter och stirrar i väggen, skyddad i jacka och vantar och med musik i öronen. I någon form av säkerhet mitt bland de riktiga människorna i den riktiga världen. Den läskiga världen.</p>
<p>Den riktiga världen är en läskig värld, en värld jag måste klara av men även en värld jag inte fixar. Jag måste, men jag kan inte. Jag har fyra prov den här veckan, och två nästa. Hur, hur i HELVETE, ska det gå till! Skolan borde ha ett skyddsnät, något som tar emot dig om du faller. Ett skyddsnät, inte en jävla spikmatta som tar kol på dig snabbare. Vi ska på möte med rektorn och lärare och syo på fredag. Mina föräldrar tror på en lösning, men vad ska skolan säga? &#8221;Jo men det är okej att vi sjukskriver henne ett halvår, betygen står kvar bara&#8221;? Knappast. Jag måste orka. Jag bara måste, på något sätt, på något sätt måste jag bli Superwoman. För det vore ju jävligt coolt att klara det förstås.</p>
<p>Just nu är jag så jädrans trött. Inte sömning, utan trött, slutkörd, färdig. Kampen att äta idag var svårare än tidigare, anorexia i Den Riktiga Världen är svårare än anorexia i min trygga lilla glasboll jag befunnit mig i den senaste veckan. Mycket svårare. Jag behöver otroligt mycket hjälp och stöd för att få i mig något, men när jag väl börjat äta är det inte så hemskt och det hemska glöms bort och blir svagare allteftersom. Fast innan det försvinner är jag livrädd, livrädd för allting, så pass att jag skakar i hela kroppen ibland. Tanken på att äta får mig att vilja gråta, alltid nu för tiden. Jag vill inte äta, jag vill det verkligen verkligen inte, jag vill inte gå upp i vikt eller bli tjock eller äcklig. Det lustiga är att jag inte alls tycker såhär om andra människor; bara om mig själv. Men jag försöker åtminstone. Jag försöker, men vill fortfarande bara gråta av min spegelbild.</p>
<p>Vi var på sjukhuset idag igen, jag har verkligen börjat avsky det nu. Det tog mig fjorton år, men nu är jag där, jag orkar det inte längre, det finns inte en chans att jag pallar med ett jävla besök till! Men det finns inte i någon plan att jag ska vara motsträvig. Det passar sig inte att jag kanske inte vill spendera mitt hela förbannade liv i den där sterila, rentvättade jävla byggnaden! Jag var där sju gånger förra veckan, skulle dit tre gånger den här veckan fast jag glömde bort en tid i måndags, var ju där idag och ska dit igen på torsdag. Nästa vecka ska jag dit på måndag två gånger, och veckan efter det två gånger på måndagen och så på torsdagen. JAG. ORKAR. INTE. LÄNGRE. Jag mätte dosen av epilepsimedicin idag, för att se om den är tillräcklig. Jag skulle inte tro att den räcker, för att jag är inte anfallsfri. Så enkelt är det.<br />
<em>/lina </em></p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/02/15/tisdag-kvall/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
	</channel>
</rss>
