<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?>
<rss version="2.0"
	xmlns:content="http://purl.org/rss/1.0/modules/content/"
	xmlns:wfw="http://wellformedweb.org/CommentAPI/"
	xmlns:dc="http://purl.org/dc/elements/1.1/"
	xmlns:atom="http://www.w3.org/2005/Atom"
	xmlns:sy="http://purl.org/rss/1.0/modules/syndication/"
	xmlns:slash="http://purl.org/rss/1.0/modules/slash/"
	>

<channel>
	<title>Min väg tillbaka &#187; Cancer</title>
	<atom:link href="http://limpskiva.bloggproffs.se/category/det-sjuka-livet/cancer/feed/" rel="self" type="application/rss+xml" />
	<link>https://limpskiva.bloggproffs.se</link>
	<description>konsten att le i mörkret</description>
	<lastBuildDate>Sat, 26 Jan 2013 20:32:53 +0000</lastBuildDate>
	<language>sv-SE</language>
	<sy:updatePeriod>hourly</sy:updatePeriod>
	<sy:updateFrequency>1</sy:updateFrequency>
	<generator>http://wordpress.org/?v=3.6</generator>
		<item>
		<title>Fredagseftermiddag</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/09/28/fredagseftermiddag/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/09/28/fredagseftermiddag/#comments</comments>
		<pubDate>Fri, 28 Sep 2012 10:38:11 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Anorexia nervosa]]></category>
		<category><![CDATA[Cancer]]></category>
		<category><![CDATA[Epilepsi]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=339</guid>
		<description><![CDATA[Jag tänker tillbaka på de senaste åren. Vad har hänt egentligen? Varför gick allt så fel? Varför blev jag sjuk? Hur i helvete överlevde jag? Mina funderingar är många, och stora. Jag står på gränsen för att bli friskförklarad ifrån cancern nu, och epilepsin är inte lika dominant över vardagen längre. Samtidigt får jag allt [&#8230;]]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p><strong>Jag tänker tillbaka på</strong> de senaste åren. Vad har hänt egentligen? Varför gick allt så fel? Varför blev jag sjuk? Hur i helvete överlevde jag?</p>
<p>Mina funderingar är många, och stora. Jag står på gränsen för att bli friskförklarad ifrån cancern nu, och epilepsin är inte lika dominant över vardagen längre. Samtidigt får jag allt svårare att läsa och skriva och jag vet inte varför. Är det anorexian som satt sina spår djupt? Så djupt att jag inte blir bättre? Så djupt att jag blir sämre? Jag måste anstränga mig hårdare.</p>
<p>Jag tänker tillbaka på de senaste månaderna. Jag tänker tillbaka på min gamla klass. Varför lyssnade jag inte? Varför lyssnade jag inte när de sa att jag skulle gå in i väggen, när de sa att jag på något vis var fel? Hade det blivit annorlunda då? Hade jag lyssnat, och gått kvar i trean? Gått kvar i Köping och varit med på fotografierna jag idag är utsuddad på. Hur hade det gått?</p>
<p>Jag saknar min gamla vardag på något sätt. Det enkla, okomplicerade. När det enda som betydde något var skolan, när det enda som fanns var skolan. Det låter kanske sorgligt men det var så enkelt. Idag har jag hundra saker att bolla med samtidigt och skolan är bara en av dem. Den får inte lika mycket tid längre, och jag vet inte om det är bra eller dåligt.</p>
<p>Jag önskar bittert att jag aldrig blivit sjuk. Att det hade räckt med cancer och epilepsi. Att anorexian kunde ha hållt sig borta. Men det var nog jag. Det var nog jag som drog till mig den, som en lampa drar till sig en fluga; <em>kom</em>&#8230;</p>
<p>Jag trodde den skulle rädda mig, anorexian. Få allt det dåliga att sluta, få kanterna att suddas ut och ta bort det onda inuti. Och när jag väl var sjuk så trivdes jag. Inte ens när mina föräldrar grät, inte ens när jag frös som värst, inte ens när läkarna pratade om döden, inte ens när jag hade ont hela tiden, inte ens när hjärtat saktade in, inte ens då var jag onöjd. Hungern i magen kändes inte, törsten i munnen kändes inte. Det fanns dagar då allt snurrade. När jag kunde gå rakt, och sedan var allting uppochner. Jag fick försöka hålla mig uppe genom att hugga tag i väggar och vänta ut det. Jag fick skylla på att &#8221;det händer alla&#8221; för mig själv, eftersom ingen någonsin såg detta. Jag sade ingenting till någon, men det skrämde mig. Långt inne i märgen, så skrämde det mig. Vad skulle hända? Är det nu jag åker in och hamnar på sjukhus? Det hände flera gånger och varje gång blev jag lite mer rädd, lite mer vettskrämd. Vad var det här? Förmodligen ingenting. Men jag var inte dum, trots allt. Det var först då jag började förstå livsfaran jag befann mig i, men jag skakade bort den. Jag ville inte se det, jag mådde ju bra nu.</p>
<p>Vikten rasade, jag gick ner mellan ett och två kilo i veckan. Det motsvarade fyra procent av min totala kroppsvikt innan det hela började. Sen en dag tittade jag på vågen: 46. Och då kände jag att det räckte. Och jag började äta igen. Och jag började dricka igen.</p>
<p>Jag vet att man säger att människan blir &#8221;starkare&#8221; av motgångar. Att jag är &#8221;så stark&#8221; som &#8221;gått igenom så mycket&#8221;. Det tror jag inte på riktigt. Fast det är ju klart att det finns ett litet värde i att inte ha stupat när läget varit som hopplösast, att inte ha stupat där många andra gjort det. Kanske var det nödvändigt för mig att möta döden yttligare en gång innan jag förstod livet. Kanske. Men hur många förstår livet? Nu förstår jag livet, jag förstår värdet i var och en av sekunderna vi är givna. Bullshit, eller hur? Men det känns verkligen som att jag vet nu. Vet vad som är viktigt, vad som betyder något. Oavsett detta, har sjukdomen gjort mig så otroligt rastlös och irriterad. Nu har jag tappat ett år. Inte av mitt liv, men av allting annat. Där jag tidigare fanns, är nu ett hål. Ett hål fyllt av tomrum och det är inget särskilt alls med det dära tomrummet. Jag undrar om det där hålrummet fanns där när jag också gjorde det. Antagligen.</p>
<p>Vissa dagar är jag tacksam gentemot sjukdomen, andra dagar avskyr jag den. Idag avskyr jag den. Den både förstörde allt och räddade allt. Den räddade mig, när jag väl blev frisk. Idag hatar jag den för att jag inte orkar som förut. Jag orkar inte med skolan som förut, jag orkar inte ha ett jobb för att få in pengar. Jag orkar inte träna och jag orkar inte studera knappt. Jag vill så mycket, men jag orkar så litet.</p>
<p>/lina</p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/09/28/fredagseftermiddag/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Dagen är slut och kommer tack gode gud aldrig igen</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/27/dagen-ar-slut-och-kommer-tack-gode-gud-aldrig-igen/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/27/dagen-ar-slut-och-kommer-tack-gode-gud-aldrig-igen/#comments</comments>
		<pubDate>Tue, 27 Mar 2012 22:55:14 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Anorexia nervosa]]></category>
		<category><![CDATA[Cancer]]></category>
		<category><![CDATA[Epilepsi]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=281</guid>
		<description><![CDATA[Som titeln avslöjar har dagen varit kaos. Hela tiden. Dock gick både matteprovet och franskaprovet bra, fortfarande stolt över att jag faktiskt tog igen 50 sidor matte D ensam, utan hjälp över en helg, med både depression, minnessvårigheter och inlärningssvårigheter. Det känns bra att både matteprovet och franskaprovet är ur världen nu, återstår bara fysik [&#8230;]]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p>Som titeln avslöjar har dagen varit kaos. Hela tiden. Dock gick både matteprovet och franskaprovet bra, fortfarande stolt över att jag faktiskt tog igen 50 sidor matte D ensam, utan hjälp över en helg, med både depression, minnessvårigheter och inlärningssvårigheter. Det känns bra att både matteprovet och franskaprovet är ur världen nu, återstår bara fysik A, biologi A, psykologi A och Svenska B, samt Engelska B. Och så måste jag hinna ikapp alla uppgifter i Fysik B och franskan. Och fixa gympan. Gaaaah.</p>
<p>Det som förstörde dagen var BUP, jag har nog aldrig känt mig värre till mods i mitt liv. Det tog timmar innan jag kunde slappna av igen, och då kom ångest och panik över maten i stället, för just tusan, skolan har förstört de allra flesta av framgångar jag lyckats tvinga fram för att få bort anorexian. Bra jobbat Ullvi (Y). Slängde lunchen jag hade med mig till skolan, jag tömde drickan. Det kändes dumt, som att ge upp utan kamp ens, och att jag kämpat i fem månader är liksom inte en värdig ursäkt. Kampen om liv och överlevnad har ingen tidsbegränsning och &#8221;jag orkar inte&#8221; är inte en kvalificerad ursäkt för att ge sig hän åt döden som sakta närmar sig anorektikern. Och nu är anorektikern jag själv.</p>
<p>Mina kusiner pratar om körkort nu. De är yngre än mig. Det är hemskt, jag vet ju att de är friska och inte jag, men det är hemskt att veta att den yngre tjejen, &#8221;den vackra&#8221; tjejen, ska vara allting jag inte är och inte kan bli. Jag fick cancer, och tack vare det kommer jag aldrig att kunna se ut som hon gör förrän efter operationer, jag fick epilepsi och jag fick anorexi och jag fick depression och nu pratas det även om värre psykiska sjukdomar än dessa även om det bara är teorier jag vägrar tro på. Självklart vet hela släkten om det här. Jag vill inte träffa dem mer, de kommer döma mig och avsky mig för att jag blev som jag är. Se mig som ett missfoster när naturligt urval skulle sorterat bort mig gång på gång på gång. Jag skulle inte finnas här, och det skulle de.</p>
<p>Det är dock skönt att dagen är över, riktigt jädra skönt, varit orolig för BUP i två veckor nu och även om det var jobbigare än jag trodde så är det över för tillfället. Det är långt kvar till måndag då jag ska dit igen och jag behöver inte vara rädd just nu. Fast jag vet att psyket inte fungerar så, så fort jag slappnar av kommer det att motarbeta mig, det kommer att dra upp det jobbiga, psyket mitt kommer lura mig och skrämma mig. Jag är rädd för att det plus anorexian och de redan allvarliga tankegångarna kan komma att bli för mycket för att kunna ta sig igenom.</p>
<p>Jag ska försöka vara modig.<br />
<em>/lina </em></p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/27/dagen-ar-slut-och-kommer-tack-gode-gud-aldrig-igen/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Fy fan vad jag hatar dessa jävla satans nätter</title>
		<link>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/01/fy-fan-vad-jag-hatar-dessa-javla-satans-natter/</link>
		<comments>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/01/fy-fan-vad-jag-hatar-dessa-javla-satans-natter/#comments</comments>
		<pubDate>Thu, 01 Mar 2012 00:38:55 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Lina Öhlander</dc:creator>
				<category><![CDATA[Anorexia nervosa]]></category>
		<category><![CDATA[Cancer]]></category>
		<category><![CDATA[Det sjuka livet]]></category>
		<category><![CDATA[Epilepsi]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://limpskiva.bloggproffs.se/?p=153</guid>
		<description><![CDATA[Rubriken säger väl det mesta. Jag orkar inte det här, det känns som att jag inte kan prata med någon längre. Anorexian var det många som ville hjälpa till med, och det fanns dem jag tillät (tack gode Gud för det). Men det här, det jag inte ens kan skriva, inte ens kan säga, inte [&#8230;]]]></description>
				<content:encoded><![CDATA[<p>Rubriken säger väl det mesta. Jag orkar inte det här, det känns som att jag inte kan prata med någon längre. Anorexian var det många som ville hjälpa till med, och det fanns dem jag tillät (tack gode Gud för det). Men det här, det jag inte ens kan skriva, inte ens kan säga, inte ens kan tänka, det här verkar jag stå ensam i. Det här är för läskigt och det förstår jag. Jag är också rädd, men utan anorexian hindras jag från att fly.</p>
<p>Jag minns alla drömmar jag hade som barn. Önskningar, drömmar och vad jag planerade för att bli framtid. Planerar fortfarande för att bli framtid, jobba om dagarna och skriva om kvällarna, lycklig. Lycklig. Och frisk. Jag vet att jag &#8221;måste acceptera det för att jag ju faktiskt har haft cancer&#8221; men jag HATAR epilepsin. Varför varför VARFÖR var den tvungen att förstöra allt?! Hade jag haft det enkelt? För enkelt? Behövde jag prövas? Skrämmas? Jag tror ändå på Gud. Varför måste allting lassas på mig? Det finns hur många människor som helst på den här jävla planeten, HUR MÅNGA SOM HELST, och ändå måste varenda liten jävla grej, varenda liten jävla &#8221;happening&#8221; i Köping vara att jag blivit lite sjukare, att jag får mer frånvaro, att jag hamnar efter yttligare i skolan eller att jag har mer mediciner, mer biverkningar, mer diagnoser och regler och saker att acceptera.</p>
<p>Det spelar ingen roll vad jag gör. Sjukdomar förföljer mig och i stället för att påpeka vad som är fel får jag helt enkelt nöja mig med att tacka gudarna för att njurar, lungor och hjärta fungerar felfritt. Det är ju jävligt bra att det faktiskt finns delar även hos mig som inte kräver mediciska åtgärder och medicin varenda jävla dag. Även om de blir allt färre finns de fortfarnade.</p>
<p>Jag vet att jag verkar bitter, och det är jag, men framför allt så är jag riktigt jävla förbannad. För att jag &#8221;får inte&#8221; vara arg. Inte ledsen. Inte upprörd. Jag ska bara vara helt cool med det, för jag borde ju ha vant mig. Fy fan vad jag hatar det tankesättet, att bara för att jag alltid varit på sjukhus och man har opererat, stuckit, sövt ner och medicinerat innebär väl inte det att det är OKEJ att det händer igen?!?! Det är väl för fan inte mer rätt att slå ett barn som levt under misshandel i arton år än ett barn som aldrig blivit slaget?! Nej, där kan alla ju resonera om barnens lika värde. Varför gäller inte det mig? Varför gäller allas-lika-värde-principen aldrig någonsin mig? <strong>Förbannade jävla cancer</strong>, den gjorde mig till ett jävla undantag. Det är, utan någon som helst tvekan, den absolut värsta utav alla cancerbiverkningar jag har; den påtvingade självständigheten.<br />
<em>/lina </em></p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>https://limpskiva.bloggproffs.se/2012/03/01/fy-fan-vad-jag-hatar-dessa-javla-satans-natter/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
	</channel>
</rss>
